Henning Mankell. Foto: Nora Lorek/TT Bild: Nora Lorek/TT

”Romanen om den svenska oron”. Det är vad sviten om Kurt Wallander borde kallas. Det kom författaren Henning Mankell (1948–2015) på efter åtta romaner om den oroliga brottsutredaren som frågade vart samhället var på väg och på medelåldersmanligt vis negligerade sina fallande blodsockervärden och tunna relationer. 

På alla andra sätt hade han magkänsla, och världen följde honom från första boken 1991, klassikern Mördare utan ansikte. Oro på Kurt Wallanders tid handlade inte om politiker som buktalade om ”folks oro” för flyktingar, utan om folks oro när de hörde det första gnisslet av ett land som föll isär.

Oron fångade känslorna hos Mankells läsare, och han fick en position liknande Astrid Lindgrens. Författaren som upplysningsgestalt, en kollektiv moralisk röst. ”Den röda polisen” sa högern.  Samhällets oro har alltid bott i den lågvärderade deckargenren, men Mankell som sålde som en förläggarfantasi blev grundvarumärket för den nordiska krim-vågen där de glödande samhällsfrågorna är centrala.

Kvinnohatet, högerextremismen, våldet, klassklyftorna och 90-talets rasism brinner i Wallanders svenska vardag. För den som vill vet mera om dagens Europa, och krafterna som vill stänga gränserna igen är de en kuslig historielektion. Både Mankells barn- och ungdomsromaner som Eldens hemlighet, och vuxensuccéer som Comédia infantil förenar brutala sanningar om världen med hans lite violetta, blommiga stil. Ett uppfodrande syrerikt tilltal.

Mycket handlar om arbetets plats i våra liv. När jag besökte den kulissaktiga Wallander-värld som bevarats från filmerna i Ystads filmmuseum, (bruna skrivbord, omoderna polismössor, en termos) tyckte jag mig se kärnan i Mankells berättelser om det svenska folkhemmets hemligheter. Kaffeautomaterna, mötena, att man jobbar för att göra saker bättre tills dagen tar slut.

Ulrika Milles