Eliasson utmanar betraktarens ögon

När de mest inflytelserika namnen inom den samtida konsten nämns brukar Moderna Museet-aktuella Olafur Eliassons vara obligatoriskt. Han är dansken med isländska rötter som likt Andy Warhol driver en konstfabrik som sysselsätter uppemot hundra människor. Men där The Factory präglades av droger och New York-dekadens drivs Studio Olafur Eliasson snarare av vegetarisk kost och berlinsk arbetsmoral.

Liksom Warhol är Olafur Eliasson också mer ett varumärke än en praktisk utförare. Statusen som en av giganterna fick Olafur Eliasson med sin utställning på Tate Modern i London där hans glödande solnedgång lockade över två miljoner besökare. Tidigare i somras invigdes den Eliasson-ritade Cirkelbroen, en 32 meter lång gångbro sammansatt av fem cirklar, som redan blivit ett landmärke i centrala Köpenhamn.

I Stockholm bjuds vi på ett slags retrospektiv. Utställningen på Moderna Museet är döpt till Verklighetsmaskiner och spänner över 1990-tal och fram till i dag. Jag besöker den tidigt första tisdagen efter vernissagehelgen med hopp om att slippa trängsel. Men trots att jag hänger på låset har det bildats en lång kö. Museichefen Daniel Birnbaum fortsätter efter utställningar med Louise Bourgeois och Jeff Koons att stapla succéer på varandra.

Det första som möter en är en enkel svart bordsfläkt som hänger från taket. Den svänger i oregelbundna rörelser av sina egna rotorblad, som förvandlad till en levande organism. I samma sal är ett glasklot fastsatt i väggen och fungerar som både ett prisma och ett kikhål till rummet intill. Perception och optiska synvillor via ljus, färg och rörelser är utställningens röda tråd. Framför det sexkantiga kalejdoskopet (Your compound daylight, från 1998) stannar de flesta – även jag – upp med mobilen och tar en selfie som fångar en från alla möjliga vinklar.

Utställningens äldsta verk heter Beauty och lyckas med väldigt enkla medel skapa magi; Ett mörklagt rum, en perforerad vattenslang och en strålkastare. Resultatet blir ett lätt duggregn som ser ut som regnbågsfärgat och böljande hårsvall.

Kanske är det tiden på dagen som gör utställningen extra välbesökt av barn, men Olafur Eliassons konst är otvetydigt barnvänlig. The Sandstorm Park – ett rum med golvet täckt av sand med en slang från taket som kränger åt olika håll – får ett barn sittande i barnvagn att titta storögt på slangens hotfulla beteende. Konstnären vill med verket få oss att fundera kring konsekvenserna av vårt agerande, inte minst ur klimatperspektiv. Det hade varit intressant om Eliasson fördjupade de tankarna i sin konst. Nu stannar ens reflektioner kring den allt för ofta på ”wow”-nivån.