På vägen hem kommer tårarna i mina ögon. Inte tillräckligt många för att lyckas rinna över, där på tunnelbanan. Men tillräckligt för att jag, och kanske bara jag, ska kunna lägga märke till dem.
Jag har varit på ett möte för Läkare i Världen. De senaste veckorna har ställt krav på allt snabbare organisering och samordning.
Varje vecka arrangeras nya informationsträffar för människor som vill bidra med sin yrkeskunskap och sin tid. Som vill finnas på transitboenden och informera om asylsökandes och papperslösas rätt till den offentliga, resursstarka vården.
Som vill säkerställa rätten till vård för de EU-migranter och tredjelandsmedborgare.
Det finns många skäl att gråta över orättvisor, livsöden och en historia som upprepar sig. Men tårarna den kvällen skiljer sig från tårar som kommer av ilska, av sorg och av maktlöshet.
Det är stolta tårar. Inte främst över människorna i det rummet den kvällen.
Den pensionerade gynekologen från Uppsala, de nyutbildade barnmorskorna och sjuksköterskor från barnintensiven. Utan över något större än det. En stolthet över vårdyrket.
Det var en rad omständigheter och märkliga slumpar som gjorde att jag blev sjuksköterska. Jag tror inte jag förstod hur politiskt viktigt det skulle bli.
I termin två eller tre handlade ett delmoment om sjuksköterskans etiska kod. Om att ge vård efter behov. Orden berättades som om de vore självklarheter.
På samma sätt som FN:s deklaration om rätten till hälsa, som en av de mänskliga rättigheterna, var något att ta för givet.
Då som nu fanns det hundra skäl att gråta över världen. Ändå såg vi nog de där orden mest som fernissa, eller ytliga, eller något som inte skulle behöva gälla här. Gälla oss.
Först efter några år i yrket. Efter att ha mött hundra och åter hundra kolleger som gjort just det – följt den etiska kod yrket gett dem – har jag insett att hur det än är i världen, så hör de meningarna, till de allra mest politiska jag vet. Och jag har sett hur de skapat politisk handling om och om igen.
Kanske inte i form av demonstrationer. Men i form av tre timmar på en klinik för EU-migranter. Kanske inte i form av debatter i riksdagen. Men i form av patienter som fått alla mediciner medskickade när pengar saknas för att hämta ut dem.
Kanske inte i form av nyheter på bästa sändningstid. Men i form av en handskriven remiss som påminner den resursstarka och offentliga vården om papperslösas rätt till vård.
Det är det tysta arbetet som gör mig stoltast. Det självklara. Det som fortsätter på samma sätt när debatten flyttar fokus. När strålkastarna är någon annanstans. Men när vissa av oss människor fortfarande inte får vård efter behov, utan i stället vägras vård baserat på varifrån vi kommer.
