Baksidan med politisk inblandning
Direkta politiska ingrepp hör inte till vardagen när det gäller utformandet av relationer, regler och villkor på den svenska arbetsmarknaden.
Visst har det förekommit, men grundregeln är att parterna gör upp sina mellanhavanden utan direkt politisk inblandning.
Varje gång politiken på allvar blandar sig i det som traditionellt beskrivs som parternas göromål uppstår instabilitet och problem med olika typer av ”återställare”.
Trots det verkar det inte som om dagens politiker lärt av historien. Deras klåfingrighet är fortsatt betydande och gäller allt från särskilda lönesatsningar till förändringar av gällande arbetsrättslig lagstiftning och konflikträtt.
Och det kan säkert vara lockande för arbetsgivarna att ta rygg på de borgerliga partier som nu försöker överträffa varandra i att vara arbetsgivarnas bästa vän. Men det är en minst sagt farlig väg att anträda.
Att lita till politiken innebär att arbetsmarknadens parter ger upp eller berövas makt och inflytande över delar av den egna kärnverksamheten. Förutsägbarheten försvinner också. Efter nästa val kan den politiska majoriteten vara en annan och med den också lagstiftningen.
Till skillnad från de borgerliga regeringsåren 2006–2014 finns nu ingen som bromsar på allianssidan. Under de åren stod duon Reinfeldt/Borg för ett kompakt motstånd mot att ingripa och ändra i lagen om anställningsskydd. Med grindvakterna borta slår klåfingrigheten nya rekord.
Senast är det Centerpartiet som vill förändra turordningsregler, skapa lokal frihet att avtala bort lagens bestämmelser om sist-in-först-ut och inskränka konflikträtten genom proportionalitetsregler.
Det kanske mest överraskande med den politiska övertygelsen om att veta och kunna allting bäst är den skriande bristen på analys av vad som då väntar.
På en arbetsmarknad som den svenska, där strukturrationaliseringar och bejakandet av ny teknik ställer stora krav på omställning, fungerar dagens förhandlingsmaskineri väl i de flesta fall.
Stor hänsyn tas till möjligheterna att utveckla och stärka företaget efter en hård bantning. Men också omsorg om de uppsagda anställda finns i vågskålen.
Vad händer när möjligheten att förhandla försvagas, arbetsgivarmakten ökar och facken inte längre har ett ord med i laget när turordningen ska fastställas?
Den mest sannolika utvecklingen är att en betydande oro uppstår. Fler lokala konflikter är sannolika och motståndet mot ny teknik och rationaliseringar växer – en given konkurrensfördel riskerar att försvinna.
Att politiker inte alltid ser vad som väntar runt hörnet är naturligtvis bekymmersamt. Men än allvarligare är det om arbetsgivarna söker stöd hos dessa dilettanter i stället för att söka lösningar tillsammans med en kunnig motpart.
