Märta Tikkanen på Bokmässan. Foto: Fredrik Sandberg/TT Bild: Fredrik Sandberg/TT

Varför är Finland ett så patriarkalt samhälle? Och varför har det varit så svårt för feminister i landet? Märta Tikkanen har inte haft tid att demonstrera, utan fört sin kamp via pennan.

– Den finländska mannen som lever under machobördan skulle verkligen befrämjas av att befrias av feminismen, säger hon och håller om sin välanvända förstautgåva av Århundradets kärlekssaga, hennes diktsamling som utkom 1978, med omslaget hon gillar bäst, en akvarell av sin nu bortgångna man Henrik Tikkanen, föreställande en man och en kvinna som växer fram ur samma par ben.
– Den är närmast ett lösbladssystem nu, men jag kan inte använda något annat exemplar säger hon och visar för mässpubliken upp alla post it-lappar och noteringar.

Hennes kärlek till Henrik Tikkanen, författaren och konstnären, är välkänd, för att ha orsakat så väl rödglödgat hat som lika glödgad kärlek och passion. Hon berättar att han såg först och främst de konstnärliga kvaliteterna, när hon skrev om honom, och efter att för första gången ha läst lyriksamlingens manuskript, med de grova anklagelserna, kramade han henne, tyckte att hon skulle ge ut det och sa att han var lycklig för att ha kunnat inspirera henne till detta.
– Man kan inte annat än skratta, säger Märta Tikkanen.

Boken finns i nyutgåva, nu med en striktare akvarell på framsidan. Hennes eget skrivande satt på undantag, trots att paret bestämt annorlunda. Tills hon en dag hörde sig själv säga: Antingen börjar jag nu, eller så dör jag.

Den bok som väckte mest rabalder var Män kan inte våldtas, 1975. Den sågs som en ”sliskig chockroman” i Finland, säger hon. Då var hon rektor på en stor skola och blev fysiskt attackerad av kvinnor i sin närhet, som tyckte att hon skrev otäcka böcker. Till och med hennes barn råkade illa ut på skolgården.
– Då var det alldeles förfärligt att vara feminist, säger hon.

Men på besök i Göteborg vid den tiden förvånade henne en man som kom fram till henne och sa ”vilken fantastisk bok du skrivit”. Hon läste dagstidningar från hela Norden då, och kunde se hur kvinnors rättigheter gjorde framsteg i Danmark, sedan Sverige, senare Norge.

– Slutligen var det bara vi i Finland kvar. Vi har en patriarkal inställning som nog har med krigen att göra, säger hon.
– Det är något i den finska mannens bild av sig själv som kräver att han ska vara stark, som inte gråter, som ska kunna supa. Det är en stor börda för män.

Men hon tror att det har hänt mycket sedan hon bildade familj. Att papporna vakar på natten när barnen spyr, springer på julfester och lämnar på dagis. Sånt där.
– Framför allt är kvinnorna medvetna, de vet att de ska få ta plats och utrymme, säger hon.