När de anställda äger

Ett företag som ägs av de anställda och styrs enligt demokratiska principer kan vara både effektivt och konkurrenskraftigt. Det visar Ljuders Nickelsilfverfabrik i Hovmantorp, som tilldelats det allra första Jämlikhetspriset.

I motiveringen till priset, som instiftats av fackliga idéinstitutet Katalys och vänsterpartisten Per Sundberg, sägs bland annat att ägandeformen lockat fram medarbetarnas engagemang och kreativitet.

Hovmantorp ligger mellan Kalmar och Växjö. Samhället har några tusen invånare och är kanske mest känt för att sångerskan Charlotte Perrelli kommer från orten.

Ljuders Nickelsilfverfabrik ligger mitt i samhället på Centralgatan. Den startades 1876 för att förädla nickel från Kleva nickelgruva. I dag är företaget underleverantör till verkstadsindustrin. De största kunderna är Volvo Penta, pumptillverkaren Xylem och Getinge, som tillverkar desinfektionsutrustning till sjukhus.

– Vi drivs som vilket annat företag som helst. Vi är otroligt konkurrensutsatta. Vi hade inte överlevt om vi drivits kollektivt, säger vd Hans Svensson.

Han började på företaget som verkstadsarbetare 1971 och har haft flera olika jobb. Och sedan 2003 är han vd.

Hans Svensson kommer flera gånger tillbaka till att man måste skilja mellan den dagliga skötseln och ägandet av företaget. Han säger att det inte skulle fungera med kollektiva diskussioner för det dagliga arbetet. Det skulle ta för lång tid, bli för många kompromisser och en alltför krokig styrning.

– En skillnad gentemot andra företag är dock att vi är väldigt öppna med information. Alla känner till läget på företaget och jag är övertygad om att det ger mer engagerad personal, säger Hans Svensson.

Och han berättar att alla fikar tillsammans och på fikarasterna är det plats för information, frågor och förslag.
– Likviditet och beläggning är det viktigaste för oss.

Och om någon av delägarna vill påverka företagets skötsel på allvar kan man försöka bli invald i bolagsstyrelsen.

I verkstaden finns både gamla svarvar och fräsar och de mest moderna datorstyrda maskinerna, som de anställda programmerar själva. De beställda serierna är allt från en enda detalj upp till 1 500.

Det går bra för företaget. Både förra året och hittills i år har fabriken haft mycket jobb. Ljuders både nyanställer och investerar. En ny fleroperationssvarv är beställd.

Ivica Markanovic är nyanställd och har jobbat 10 dagar på företaget. Tidigare jobbade han på ett annat företag, men det flyttade sin tillverkning till Västervik.
– När de anställda är ägare är vi mer trygga. Andra företag flyttar bara för att chefen vill det. Det gör inte ett personalägt företag, säger han.

Ivica Radic lär upp nyanställde Ivica Markanovic. Han har jobbat sex år på företaget och är både delägare och ledamot i bolagsstyrelsen.
– Jobbet är omväxlande och spännande. Vi gör ofta korta serier. Varje dag är det något nytt som ska göras, säger Ivica Radic.

Men Ljuders Nickelsilfverfabrik har inte lättare än andra småföretag att hitta personal. Vd Hans Svensson säger att det räcker med viljan att jobba och lära sig för att få anställning. Företaget utbildar själva sina anställda.

I dåliga tider är Ljuders som andra företag. Man säger upp folk och då är delägarskapet inget extra skydd.
– I nedgång kan vi inte behålla personalen i längden. Risken skulle vara stor att vi slås ut, säger Hans Svensson.

Men han säger samtidigt att han är ”allergisk mot bemanningsföretag”. Om företag behöver folk så handlar det om att satsa och tro på dem. Bemanningsföretag har inte den kompetens som de påstår, enligt vd.

Alla anställda är inte delägare. Ingemar Carlsson och Mathias Fröjd är det inte, men de har egentligen inget emot att vara delägare. Ingemar Carlsson får livränta från en tidigare arbetsskada och han säger att han skulle förlora den om han blev delägare.
– Det här är bästa företaget jag jobbat på i hela mitt liv, säger han.

Han berättar att alla har nyckel till fabriken och kan göra jobb åt sig själva på helgerna.

Mathias Fröjd hade inte ekonomisk möjlighet att bli delägare när han anställdes och sedan har det inte blivit av.
– Det finns inget dåligt med att vara delägare. Insynen är bra och det är roligt med svarta siffror. De kan betyda nya maskiner och nya arbetskamrater.

Även Mathias Fröjd tycker att det är det bästa jobb han haft, både för arbetskamraternas skull och för att han kan byta arbetsuppgifter.

De anställda är med i IF Metall. Roger Nordin är kassör i klubbstyrelsen. Han kan inte komma på några motsättningar mellan ledningen och klubben. Den enda förhandling han kommer på är löneförhandlingarna och lönesättningen bygger på ett meritvärderingssystem.

– Det är inget fel i det. De som är duktiga och tar mer ansvar ska ha mer betalt, säger Roger Nordin.

Han själv tjänar 26 000 kronor i månaden. Lönespridningen bland arbetarna är 10 000 kronor och när det gäller lönerna är insynen inte total. Några säger att man nog inte ska berätta vad alla tjänar, för då kan folk bli upprörda.

Vd tjänar ungefär dubbelt så mycket som en genomsnittlig arbetarlön och det är strax under 60 000 kronor.

Annelie Josefsson, som är ekonomiansvarig, är den enda kvinnan på företaget. Hon gillar stämningen på Ljuders och tycker det är självklart att vara delägare.

Hon tycker att det är roligt att företaget uppmärksammas, men säger:
– Jag tycker numera att vårt arbetsätt är så himla normalt.

En festkommitté ska bestämma hur pengarna ska användas. Det lutar åt att alla åker iväg någonstans tillsammans en helg för att fira.

Unikt långlivat personalägt företag

De anställda tog över 1980. Det finns 12 delägare och det är bara anställda som kan vara delägare. En delägarpost kostar strax under 40 000 kronor. Efter några månaders anställning får en nyanställd möjlighet att bli delägare och måste då se till att betala delägarposten själv.

Delägarna får dock ett tillskott på tusen kronor i månaden och det ska betala aktieposten. Och det är delägarna som beslutar på den årliga bolagsstämman. I bolagsstyrelsen sitter vd, en extern ordförande och tre av delägarna.

Professor Lars Lindkvist har följt utveckling på företaget sedan de anställda tog över 1980. Han säger att det är ovanligt att industriarbetare äger sin arbetsplats och det är unikt att företaget klarat sig så länge. Det tror han beror på det starka engagemanget bland de anställda och att det finns stor förståelse för olika beslut.

Han pekar dessutom på två andra saker. Det är att eldsjälarna i verksamheten behöver bytas så att de inte blir utbrända och att det finns en förmåga att lära nytt och samtidigt behålla den gamla kunskapen.