Taikon träder fram och förtrollar publiken

Hon har beskrivits som en svensk motsvarighet till Martin Luther King jr. Människorättskämpen Katarina Taikon slogs för romernas rättigheter på 1960- och 70-talen. I dag, fredag, är det premiär för en dokumentär om henne – och om frågor som dessvärre fortfarande är aktuella.

För tre år sedan kom Lawen Mohtadis prisade biografi Den dag jag blir fri om aktivisten och medborgarrättskämpen Katarina Taikon. Mest känd blev hon som författare till böckerna om zigenarflickan Katitzi. Det är kanske få yngre i dag som vet att Katarina Taikon under sin levnadstid var en förkämpe för romerna i Sverige. Men nu kommer dokumentärfilmen om henne, Taikon, i regi och med manus av journalisterna Gellert Tamas och Lawen Mohtadi.

Arbetet träffar filmmakarna efter en förhandsvisning av filmen. De menar att anledningen till att Katarina Taikon försvunnit ur historieskrivningen är att hon inte passar in i bilden av den svenska närhistorien. Men i sin bok lyfte Lawen Mohtadi fram henne ur den historiska glömska hon varit de senaste 20 åren.

– Att erkänna Katarina Taikon som förkämpe för svenska rättigheter är också att erkänna att vi har behövt förkämpar för de svenska rättigheterna. Och den självbilden har vi inte haft, säger Gellert Tamas.

I Lawen Mohtadis porträtt av Katarina Taikon framstod hon som en karismatisk, intelligent och driven person. Men i den rörliga bilden stiger hon fram och förtrollar publiken med sina ord och starka engagemang. Hennes repliker i debatter är roliga och vassa. Det är när jag ser henne ”in action” som jag förstår varför hon har jämförts med Martin Luther King jr (som hon för övrigt träffade 1964 när han besökte Sverige).

Katarina Taikon verkade inte dra sig för att kritisera Tage Erlander och Olof Palme. Hon ber aldrig om ursäkt utan kräver att få svar av makthavarna som försöker slingra sig. Arbetarförfattaren Ivar Lo-Johansson blir i filmen en symbol för de fördomar som fanns – och i högsta grad är levande än i dag – om romer. Han hade utsett sig själv till ”zigenarexpert” och menade att romerna inte passade att leva ett Svenssonliv med fast bostad och regelbundna arbetstider. Inte ens Katarina Taikons argument fick honom att ändra uppfattning.

Lawen Mohtadi menar att det har varit tacksamt att göra en film om Katarina Taikon eftersom hon var en kändis på sin tid. Hon var otrolig bevakad. Gellert Tamas säger att han berördes starkt av bildmaterialet.

– Jag satt ofta och grät när jag klippte filmen. Och förhoppningsvis är det en reaktion vi kommer att få. Bilder har en förmåga att få i gång människor på ett annat sätt än det intellektuella skrivandet, säger han.

I en av filmens scener vajar den svenska flaggan stolt i vinden och blonda barn leker i en bassäng. Samtidigt ser vi romska barn som lever i misär och förvägras rättighet till skola, bostad och vård. Det väcker frågor om vem som fick kalla sig svensk, och på vilka grunder? Vilka släpptes in i det svenska folkhemmet? Katarina Taikons egen pappa, Johan Taikon, förblev statslös livet ut.

Så sent som 1920 inrättades världens första institut för rasbiologi under ledning av professor Herman Lundborg i Uppsala. Flera gånger poppar ordet ”rasbiologi” upp i mitt huvud när jag ser filmen. I en annan scen knyts dåtid ihop med nutid när Katarinas syster Rosa Taikon lyssnar på nyhetsrapporteringen för två år sedan om Skånepolisens registrering av personer med romsk bakgrund.

Barnen får också en stor plats i filmen.

Katarina Taikon hade en speciell blick för barn och kanske drabbades de mer än de vuxna av de politiska besluten, säger Lawen Mohtadi.

En familj med två döva pojkar söker uppehållstillstånd i Sverige. Trots Katarina Taikons envetna kamp för familjen förvisas de ut i Europa där inget land vill ta emot dem.

Katarina Taikons egna barn, Angelica och Mikael, träder i filmen fram offentligt för första gången. Dottern Angelica beskriver hur hon som barn skämdes för att berätta att Katarina Taikon var hennes mamma eftersom hon riskerade att få stryk. Hemma ringde telefonen jämt och huset var fullt av folk.

Ibland blev pressen för stor och mamma bara försvann. Nu träder bilder fram av en bräcklig Katarina Taikon som gick in i sig själv. Familj och vänner berättar att hon hade ett sår som inte läkte. Styvmoderns dagliga misshandel av henne under uppväxten var säkert en bidragande orsak till det.

Lawen Mohtadi vill inte spekulera i vad Katarina Taikon skulle ha sagt om dagens situation för romer. Gellert Tamas menar att Katarina Taikons röst tyvärr alltid kommer att behövas.
– Om jag ser på en del unga män i dagens riksdag så hade de mått bra av att läsa Katarina Taikons böcker om Katitzi. De känns lika aktuella idag, säger han.

Soledad Cartagena

Katarina Taikon

Katarina Taikon föddes 29 juli 1932 i Almby, Örebro län som yngsta barnet i familjen. Hennes mor avled när Katarina bara var nio månader gammal. Katarina hamnade under en period i ett fosterhem och därefter på ett barnhem innan hennes pappa hämtade hem henne igen.

Hon blev bortgift som 13-åring men flydde äktenskapet och reste till Stockholm. Som 16-åring hade hon huvudrollen i Arne Sucksdorffs kortfilm Upp­brott som ”zigenarflicka”. Inte förrän hon var 26 år gammal lärde hon sig läsa och skriva ord entligt.

Efter ett tungt alkoholmissbruk drabbades Katarina Taikon av hjärtstillestånd bara 50 år gammal. I 13 år låg hon i koma innan hon avled 1995.

Böcker

Zigenerska (1963)

Zigenare är vi (1967)

Dikter (1968)

Katitzi (1969) var den första i en bokserie på 13 böcker om Katitzi.

Filmroller i urval

Uppbrott (1948)

Singoalla (1949)

Åsa-Nisse på semester (1950)