På upptäcktsfärd i SD:s världsbild
Jag blev nyfiken på Sverigedemokraterna och ägnade tid åt att läsa ett par böcker om dem, samt partiledarens självbiografi och partiprogrammet.
När jag lade detta ifrån mig gick jag ut och satte mig på balkongen och försökte frammana den bild jag fått av den typiske sverigedemokraten:
Jag ser en man i trettioårsåldern som ytterst motvilligt gått med på en kompis förslag att åka på en all inclusive-resa till Sharm El Sheikh i Egypten, som är upprörd över att det inte finns en svensk i receptionen, som tycker att arabiskan bara är ett jävla tjatter med idiotiska tecken, som för sitt liv varken vågar eller vill bege sig utanför resortens murar och därför mest sitter på rummet och spelar poker på nätet.
Rädd och ointresserad och inte nyfiken på det okända. I mina ögon tråkig.
Jag läser att en ledande sverigedemokrat tycker att Zlatan har ett osvenskt kroppsspråk.
Eftersom jag har några droppar vallonblod i mig tänker jag vid tillfälle knalla över till partiets kansli vid Slussen för att höra vad de anser. Och om det i så fall går att göra någonting åt saken? Företagshälsovården?
Partiet värnar om det svenska och att vi ska leva i enlighet med den svenska kulturen.
Vad är då det? En av deras ideologer ger några exempel:
Att stå i kö. Att ha med sig matlåda till jobbet. Trasmattor och bonader. Dricka snaps. Betala tillbaka lånade småsummor. Att sätta sig på ett tomt säte på bussen.
Nej, jag skojar inte.
Gör vi så värnar vi om kulturarvet och ”visar respekt mot tidigare generationer”, enligt partiprogrammet.
Varje gång jag sätter mig på ett tomt säte på bussen visar jag alltså mormor och morfar respekt. Vore de i livet och hörde mig säga så skulle dom inte tro att jag var klok.
Sverigedemokraterna längtar tillbaka till den sjunkna sagoö som hette Folkhemmet, en tid då Per-Albin åkte tolvans spårvagn utan livvakter och ån var av simmande vit ranunkel översållad.
Vi som varit med ända sedan 50-talet längtar inte lika mycket till det stängda landet som mest luktade vått ylle och vidbrända fiskbullar.
Sverigedemokraterna verkar inte vara läsande människor. Jimmie Åkesson lyckas i sin självbiografi med prestationen att skriva 284 sidor utan att nämna en enda bok som han läst och funnit betydelsefull.
Att resa och upptäcka världen tycks inte vara sverigedemokraternas tekopp. Inte heller humor.
För några år sedan åkte dock sex ledande sverigedemokrater till Färöarna. De blev förälskade i landet som nästan inte har några invandrare alls. Det som rörde dem mest var det tal som en Haraldur höll på Olavsvakan, landets nationaldag.
”Fosterlandet är allt! Färöarna för evigt!, utbrast Haraldur vilket en av de resande hänfört, och med tårar i ögonen, citerade i Sverigedemokraternas partiorgan.
Lite senare toppade Färöarnas största tidning med de gästande svenskarnas kärlek till Haraldur.
De sex hade inte förstått att Haraldur var en skapelse av en av landets mest kända komiker, tillika vänsterpolitiker. Talet var en satir över extrem nationalism.
Och så skrattade de förstås åt sig själva och misstaget? Icke. De skyllde på den som översatte talet.
Litteratur:
David Baas: Bevara Sverige svenskt. Ett reportage om Sverigedemokraterna, Niklas Orrenius: Jag är inte rabiat. Jag äter pizza. En bok om Sverigedemokraterna, Jimmie Åkesson: Satis polito samt Vår politik A till Ö på Sverigedemokraternas hemsida.
