Löneavtal på två procent – en grundförutsättning
Arbetsgivare pläderar för en återgång till 70- och 80-talens lönebildning. Ekonomiprofessorn Lars Calmfors förespråkar högre snarare än lägre lönehöjningar i den kommande avtalsrörelsen.
Riksbankschefer känner sig tvungna att poängtera att banken inte alls efterlyser kraftiga lönechocker för att få fart på inflationen.
För den som har varit med ett tag låter den senaste tidens debatt som upp-och-ner-vända världen.
Under hela året har arbetsgivarsidan framhävt att det inte längre går att utgå från det tvåprocentiga inflationsmålet, eftersom målet inte uppnåtts på länge. I stället hävdar man att det är den faktiska inflationen som måste vara utgångspunkten för avtalsförhandlingarna. Det var också så det gick till på de glada 70- och 80-talen. Parterna utgick från den för stunden rådande inflationen, vilket gav lönehöjningar och inflationstakter som studsade friskt både upp och ner, men aldrig gick i sidled.
Ekonomen Lars Calmfors har genom åren aldrig gjort sig känd som en anhängare av högre löner, i stället har hans recept i regel varit motsatsen. Men det är ingen omvändelse som professorn genomgått före sitt utspel häromveckan, utan han tillämpar helt enkelt den gamla teorin på den nya situationen. Både han och statliga Konjunkturinstitutet använder ekonomiska modeller som säger att när parterna kommer överens om lägre lönehöjningar så kommer Riksbanken att belöna dem med sänkt ränta, eftersom dämpade lönelyft antas minska inflationstrycket. Den lägre räntan antas i nästa led få fart på efterfrågan och sänka arbetslösheten. Men nu har ju räntan i praktiken redan nått botten, vilket gör att belöningen uteblir. I det läget riskerar lägre lönelyft förvärra situationen.
Vid första anblicken kan detta låta som mumma för arbetstagarsidan, men argumentet lär inte bli en facklig favorit vid förhandlingsbordet. För i nio fall av tio landar Calmfors-modellen i att lägre löneökningar är att föredra framför högre. Det som kan sägas är att ett av standardargumenten för att dämpa löneanspråken inte är aktuellt i dagsläget.
Däremot hade den fackliga sidan mer verbal ammunition att hämta när vice riksbankschef Per Jansson i veckan besökte LO-borgen. Han betonade åter vikten av att parterna utgick från just inflationsmålet, och inte något annat, i avtalsförhandlingarna. En maning som är fullt logisk.
Riksbanken måste ha parternas hjälp för att långsiktigt nå målet. Banken kan på egen hand tillfälligt få upp inflationen genom att sänka kronan och därigenom importera inflation utifrån, vilket är det som händer just nu. Men tids nog måste den inhemska ekonomin ta vid och leverera prisökningar i nivå med målet, och där har lönerna en nyckelroll.
Löneavtal som är i linje med två procents inflation är en grundförutsättning för att Riksbanken mer än bara tillfälligt ska nå sitt mål.
