Den vilda verklighetens regissör

Det är snart 20 år sedan filmregissören Bo Widerberg gick bort. Men än i dag är det hans filmer som unga filmskapare oftare refererar till snarare än Bergmans. Filmskribenten Jacob Lundström skriver för Arbetet om en filmskapare som trodde på människans behov av rosor.

Ge oss bröd och ge oss rosor, står det inristat på perrongen till Näckrosens tunnelbana i Solna. Ovanför marken ligger Svensk Filmindustris gamla produktionsanläggning Filmstaden. Där arbetade aldrig Bo Widerberg. Han tillhörde, för att inte säga anförde, i stället en generation svenska filmskapare som ville ut ur ateljéerna. Bort från det artificiella studioljuset, ut i den vilda verkligheten.

Placeringen av Joe Hill-citatet är extra lustig eftersom filmen om den revolutionäre Gävlesonen förmodligen var Widerbergs vildaste filminspelning, på behörigt avstånd från drömfabriken i Råsunda. Samtidigt som produktionen drog igång stod Filmstaden på fallrepet, platsen där Ingrid Bergman hade slagit igenom på 30-talet och Ingmar Bergman gjort sina mästerverk på 50-talet. Det var andra tider nu – och det behövdes ingen manuskriptavdelning för att fånga verkligheten på bar gärning.

För att kunna följa sin huvudperson i fotspåren lämnade Widerberg Sverige för USA. Inte för att medverka i någon Hollywoodproduktion i mängden, som dagens svenska regissörer, utan för att åka på ett slags forskningsresa genom landet. Året var 1969 och Widerberg hade precis gjort succé med Ådalen 31, och därför höjdes väl inga ögonbryn när han nu tog sig an ännu ett sorgekapitel ur arbetarrörelsens historia.

Joe Hills levnadsberättelse må sluta i upprörande tragik men filmen om honom sjuder av liv och upptäckarlusta. I en scen får den nyanlände invandraren Joseph Hillström en guidad tur i New York. Pojken från kvarteret pekar bland annat ut entrén till operan och förklarar att det är ett ställe där människor får betalt för att skrika. På kvällen återvänder Hill till platsen, tar sig upp för brandtrappan i gränden och trycker örat mot fasaden i hopp om att få uppleva musiken.

Det är en typisk Widerberg-bild av människans ohejdbara drömmar om ett rikare liv, ja om rosor, och om vikten av att rasera murarna som står i vägen. Det är lätt att tänka på Kvarteret Korpen och en annan perfekt bild av klassamhällets skilda världar. I filmen från 1963 får den unge arbetarförfattaren i 30-talets Malmö höra från det fina förlaget i Stockholm att hans skrivande är lovande men  ”oartikulerat”. Hans mamma frågar vad det betyder och sonen förklarar: “Det är när man skriker så högt att ingen hör vad man säger.”

Det är skillnad på skrik och skrik. Det visste Widerberg precis.

Men trots att han klassas som en av Sveriges främsta filmskapare har det länge varit svårt att få tag i hans filmer. Det dröjde nästan till dvd-formatets död innan SF, som numera äger rättigheterna till många av hans filmer, fick ändan ur vagnen. Men sedan några år tillbaka finns klassiker som Kvarteret Korpen och Barnvagnen tillgängliga för hemmabruk.

Nu har eldsjälarna på Studio S tillsammans med Kungliga biblioteket dessutom kastat ljus över karriärens skuggsidor med en omistlig Widerberg-box. Förutom fotbollsskrönan Fimpen från 1974 och fiaskot Victoria från 1979 ingår bland annat just Joe Hill, en film som länge har varit begraven i ett amerikanskt filmarkiv. Tack vare tålmodig papperexercis kunde det enda kända originalnegativet till filmen återvända hem till Sverige och nu går Joe Hill äntligen att återupptäcka. Och det är faktiskt något av en uppenbarelse.

Men även om Widerbergs arv har varit styvmoderligt behandlat på hemmaplan hör man oftare unga regissörer referera till hans filmer än till Bergmans. En direkt referens återfinns i Lisa Langseths debutfilm Till det som är vackert från 2010, med Alicia Vikander i sin genombrottsroll som den skönhetstörstande tjejen från förorten, som kastar längtansfyllda blickar mot Göteborgs konserthus. Precis som i Widerbergs Barnvagnen beger hon sig till stadsbiblioteket för att lyssna på klassisk musik, om än Rachmaninov i stället för Vivaldi. Åtminstone ett litet framsteg sedan Joe Hills dagar.

Dagens mest internationellt erkända svenska regissörer har mindre gemensamt med Widerberg. Retstickan Ruben Östlund riktar kameran mot publiken och sticker hål på deras bubblor istället för att berätta om deras drömmar. Samhällskritik finns förvisso hos Roy Andersson om än i en så förhöjd form att den nästan blir von oben.

I stället är det Gabriela Pichlers debutfilm Äta sova dö från 2012 som bäst förvaltar arvet efter Widerberg. Det vill säga det som handlar om Liv till varje pris, som den kärnfulla titeln lyder till Stefan Jarls porträttfilm från 1996 (ingår också i boxen). För det saknas knappast politiska pretentioner i svensk film, det finns gott om kritiskt tänkande och medvetna problemformuleringar, men när det kommer till mänsklig gestaltning är det tunnsått.

För varken Ådalen 31 eller Joe Hill är några plakatfilmer, även om de handlar om kamp mot orättvisor, utan kärleksfulla porträtt av människorna som kämpar.

Till slut gick filminspelningen i USA in i väggen. Uttröttad åkte Widerberg hem till Sverige utan en färdig film. Men när inspirationen återvände fullbordade han Joe Hill i Stockholm. Den där scenen på brandtrappan bakom Metropolitan gjordes i Gröndal. Alla medel är tillåtna när man vill fånga verkligheten på bar gärning.

Jacob Lundström
Chefredaktör för filmtidskriften FLM