Tänk dig en liten pojke i en fattig by i södra Somalia. En pojke som, som så många andra, hoppas på ett bättre liv i huvudstaden Mogadishu.
Men i stället för ett bättre jobb och värdighet hamnar han i ett tältläger i stadens utkant. Det går ett år. Kanske mer. Han hankar sig fram. Det finns knappt några arbeten. Fattigdomen molar. Varje dag är en kamp för att överleva.
Plötsligt börjar dock en man att prata med honom, bjuder på lunch. Mannen återvänder, gång på gång. Efter ett tag får han lite pengar till nya kläder, får låna några verktyg så att han kan bygga ett enkelt hus.
Ett tag senare ligger pojkens kropp söndersprängd intill en bil. Ännu ett självmordsattentat har ägt rum i Mogadishu.
Vad fick pojken att bli självmordsbombare, frågar sig människorättsadvokaten Mohamed Ali i en
videoföreläsning som jag tittar på en tidig morgon.
Det är inte fattigdomen i sig som leder till terrorism, snarare hopplösheten.
Den som vill rekrytera en mördare eller fundamentalist ska söka där hopplösheten är som störst.
Det vet terrororganisationer i världens alla länder. Det vet Hizbollah i Libanon. Det vet också Hamas i Palestina och Camorran i Italien. Metoderna är välbeprövade. Lite vänlighet, lite pengar och ett framtidshopp.
Det är därför Hamas har ett omfattande program för att hjälpa fattiga. Det är också därför som Camorran har en sorts änkepension som ges till familjer där maffiasoldater dött.
Då inte staten kan erbjuda trygghet och skydd finns det alltid någon annan som är beredd att göra det.
Priset är dock högt. Just nu flyr miljoner från IS härjningar. Efter Irakkriget 2003 hade USA, Storbritannien, Danmark, Nederländerna, Spanien och Italien och alla andra länderna i den multinationella styrkan ett problem. Den militära segern var vunnen och Saddam Hussein krossad, men hur landet skulle skötas var en annan fråga.
Irakiska armén löstes upp. Plötsligt fanns det 100 000 arbetslösa soldater och ingen a-kassa, ingen trygghet och inget framtidshopp.
Ett perfekt läge för en terrorgrupp.
