Den sista tiden har det känts som om orden tagit slut. Det har varit något med luften. Något i debatten. Som att jag inte har något mer att säga. För att det inte verkar göra någon skillnad.
Jag tror inte jag varit ensam. Det har varit fler än jag som varit trötta. Som tystnat. Som tvivlat. I nästan hela Europa har lika kalla vindar blåst, som här.
Men plötsligt byts fokus i debatten. I stället för att man behöver diskutera det orimliga i att rasister tapetserar tunnelbanan, handlar den nu om solidaritet och människovärde. Om drömmar och om en värld som går att förändra. Om hur gränser måste öppnas. Om hur ingen människa någonsin kan vara illegal.
Jag träffar några vänner en kväll före jobbet. En av dem uttrycker sin frustration över hur vi människor svänger så lätt. Att vi kan gå från hat och misstänkliggörande till motsatsen på bara en vecka. Trots att kriget i Syrien pågått i åratal. Trots att flera av våra vänner under hela den tiden gjort allt vad de kunnat för att få omvärlden att reagera, så är det chefen som ställer in en företagsresa som nu hyllas som en hjälte.
Jag kan förstå känslan.
Men, säger en annan. Att det i första hand inte handlar om att människor har svängt. Snarare om att utrymmet och debatten förflyttats. Att de som står upp för människovärde har fått plats och kraft att tala, att demonstrera, att organisera sig, ställa krav. Medan rasisterna fått allt svårare att sätta dagordningen. De debattörer på högersidan som skrämt mig mest den här sommaren, genom att både applådera och kopiera en rasistisk retorik, är plötsligt tysta.
Vi behöver hålla i det nu. Vi behöver ta ton i fikarummet och på ungarnas fotbollsträning. I badhuset och på middagen med grannarna. Behöver läsa på och lära varandra om hur fort Europa blev just ett fort, som tvingar människor till flyktingsmugglare och döden. Behöver uppmana varandra att skriva på namninsamlingen för att öppna gränserna. Behöver bära budskapet om att ingen människa är illegal. Och behöver leta upp närmaste språkcafé för att göra verklighet av allt vi tidigare sagt varandra.
På Facebook skriver en gammal vän till mig om vad rasismen gör med oss. Om hur den trasar sönder människor. Om hur den kryper in under skinnet. Men också hur det bara är vi människor som tillsammans kan bygga motstånd och rustning. Han citerar Bertold Brecht i slutet. ”När kampen är som hårdast/är kämparna som tröttast/den sida vars kämpar är tröttast/förlorar slaget”.
Hans text delas om och om igen.
Det finns ord kvar.
Det finns drömmar.
Det finns människor som kräver solidaritet och lite jävla anständighet.
Det finns en rustning åt oss alla.
