Förtvivlat ont om skojiga anekdoter

Efter att ha halvsovit mig igenom Fredrik Reinfeldts Sommar-program befarade jag att hans självbiografi skulle vara lika intetsägande.

Tyvärr var oron befogad.

I sitt radioprat berättade han att Abbe Bonniers erbjöd honom en spökskrivare, men att han valde att skriva själv. Och det hade knappast blivit bättre om en arvodessuktande språkekvilibrist hade nedtecknat Reinfeldts femtioåriga livshistoria.

För det är inte ordbehandlingen som är problemet.

Möjligen hade Fredrik varit betjänt av att Abbe avstyrt den egenkomponerade titeln. Jämfört med titeln på partikamraten Lars Tobissons memoarer Främling i folkhemmet – ett högerspöke ser tillbaka är Halvvägs minst sagt fantasilöst.

Men det som haltar mest är trots allt innehållet.

Som allra tråkigast blir det när Reinfeldt lägger ut texten om hur en kommunstyrelse fungerar eller ingående beskriver Riksdagshusets planlösning.

Det är också förtvivlat ont om skojiga anekdoter i stil med Göran Perssons om hur Helmut Kohl vräkte i sig kopiösa mängder smör under ett EU-toppmöte.

Anekdoterna i Halvvägs är istället av karaktären: ”Till kvällen visade Lars Leijonborg att han också har musikaliska kvaliteter när han spelade för oss på pianot.”

Det är typiskt för hela boken.

Författaren Fredrik Reinfeldt är precis som politikern; behärskad, duktigt medietränad och mer mån om bilden av honom själv och partiet än om sanningen. Man frågar sig hela tiden: vad har utelämnats här? Vem håller han bakom ryggen nu? Vad var det egentligen som hände? Hur kändes det?

Man får väldigt lite klarhet i avgörande skeden.

Mycket känns också som efterhandskonstruktioner, avsedda att stärka myten om en pragmatiker som egentligen bara velat ge den socialdemokratiska välfärdsmodellen ett mänskligare ansikte. Som ung säger han sig till exempel ha tyckt att ”mycket var bra och välordnat i vårt samhälle”, att ”det fanns mycket att vara rädd om och utveckla”.

Samtidigt som han lockades till Moderaterna vid den tiden då Ulf Adelsohn ville genomföra ett ”systemskifte” med stora skattesänkningar och nedskärningar, och samtidigt som han i början av 90-talet släppte en bok där svenskarna beskrevs som ”döva kravmaskiner” och ”mentalt handikappade” välfärdsknarkare.

Det hänger liksom inte ihop. Bilden blir suddig.

Inte sällan lider politiska memoarer av samma problem som Halvvägs – de är grunda, skrivna ”för att man borde” eller i syfte att putsa på huvudpersonens image. Ofta är böcker skrivna av initierade yttre betraktare att föredra. Så också i det här fallet.

Halvvägs kommer säkert att läsas och uppskattas av mången nymoderat som vill ha sin bild av landsfadern bekräftad. Men den som verkligen vill förstå Reinfeldt och hans politiska projekt gör klokast i att istället köpa pocketversionen av Aron Etzlers betydligt mer upplysande och medryckande Reinfeldt­effekten.

Kent Werne