Anders Weihe. Foto: Henrik Montgomery

Alla anställda i industrin måste producera mer. Annars blir det inga löneökningar. Det är arbetsgivarnas tuffa utgångsbud i den kommande avtalsrörelsen, enligt Teknikföretagens förhandlingschef Anders Weihe.

Han tillägger att reallöneökningarna varit alltför stora under många år. Anställda i industrin ökade sina reallöner med 2,9 procent föregående år. Sedan år 2000 har gruppens köpkraft stigit mer över 27 procent.

På förhandlarspråk säger Anders Weihe:

­– Vi måste växla ner löneökningstakten. Det måste ske i nominella tal. Det är inte rimligt att ha reallöneökningar när produktiviteten inte stiger. Är den noll ska löneökningarna vara noll.

Anders Weihe stöder sig på Teknikföretagens siffror över produktiviteten, som visar att den inte ökat i industrin sedan 2008.

I arbetsgivarnas startpaket ingår också krav på möjlighet till egna löneöverenskommelser på företagsnivå.

– Vårt löneavtal är dispositivt på alla punkter utom den centralt bestämda lönepotten, säger Anders Weihe.

Enligt det arbetsgivarscenario som han presenterade på en pressträff för förbundspressen i LO Mediehus skulle parterna lokalt kunna frångå den centrala löneöverenskommelsen om man var överens om det.

Anders Weihe fick frågan om detta inte kunde leda till en utpressningssituation mot de lokala fackliga företrädarna – företaget går dåligt och arbetsgivaren hotar med uppsägningar om inte löneökningarna blir minimala eller fryses.

­– Om den ena parten inte vill göra upp om lönerna på en annan nivå behöver den inte. Då gäller den centrala lönepotten.

I Anders Weihes redovisning av förutsättningarna för avtalsrörelsen ingick flera välkända käpphästar, som arbetsgivarna haft i många år. De vill ha mer flexibel arbetstid och kunna variera bemanningen efter behov. Därför är de motståndare till kraven på strängare visstidsregler, som både LO och TCO driver.

– När vi har en uppfattning om vad som är rätt så driver vi den till dess vi får rätt.

Teknikföretagen möter ett par fackliga krav som de tycker mycket illa om. Inom LO har förbunden en överenskommelse om att kvinnodominerade branscher ska ha löneökningar på 0,5 procent mer än andra. Märket för löneökningarnas storlek sätts traditionellt av den exportberoende och konkurrensutsatta industrisektorn.

Anders Weihe motsätter sig ett sådant generellt krav från motparten. Däremot kan han tänka sig extra lönepåslag till mindre grupper där det är väl motiverat, och pekar ut lärarna som en sådan mindre grupp.

Ett annat rött skynke är Unionens beslut om att återinföra garanterad löneökning för alla. Tidigare har sådana individgarantier uttryckts i kronor, nu skriver Unionen om ett siffersatt utrymme för årliga löneökningar för alla.

Under ett antal år har tjänstemännen inte haft några garantier i sina avtal, utan arbetsgivarna har kunnat nolla vissa individers löner, men på förbundsrådet i juni körde ledamöterna över förbundsledningen och återinförde kravet.

De ekonomiska förutsättningarna inför avtalsrörelsen målar Anders Weihe upp i mycket mörka färger. Han poängterar särskilt att industrins produktivitet inte förbättrats på många år och att de svenska företagens teknik- och kunskapsförsprång är utsuddat.

– Industrialiseringen av nya länder har inneburit att vi fått en ny arbetsmarknad med 1,3 miljarder människor som arbetar i industrier som är lika effektiva och moderna som de svenska. Vi har underskattat effekten av detta.

Han hävdar att industrikonjunkturen är svag, poängterar att Kinas tillväxt bromsas upp och varnar för börsraset i den delen av världen.

Han lägger inte lika stor vikt vid uppgången i USA och de begynnande förbättringarna i EU-området, dit 70 procent av exporten går.

Andra bedömare ser en tillväxt kring 3 procent i världen. I Sverige ökar BNP nästa år med 2,5.

Ledningarna i de tunga börsföretagen verkar inte vara lika rädda för utvecklingen och börsfallet i Kina som Anders Wiehe. I Svenska Dagbladet uttrycker tunga företrädare för industrin att börsturbulensen inte verkar slå mot företagen och att börsoron inte enbart behöver vara negativ.

Den stora stridsfrågan mellan fack och arbetsgivare i förpostfäktningarna inför avtalsrörelsen har varit hur man ska se på Riksbankens inflationsmål på 2,0 procent. Målet har tidigare varit en utgångspunkt i de centrala löneförhandlingarna.

Nu vill arbetsgivarsidan frångå det och hävdar att de i sina kontakter med facket börja får en tyst konsensus kring att inflationsmålet som utgångspunkt ”inte är någon bra idé”.