Den där enkla lyran vemsomhelst klarar
Ibland kan man absolut ingenting, inte det enklaste.
För att hamna i det tillståndet kan det räcka med att man börjar ifrågasätta sig själv. Eller att man, alltför tunnhudad, tar in omgivningens tvivel.
Jag minns en gång när jag var runt tio år och spelade brännboll med klassen. Jag hade som vanligt blivit vald sist eller om det var näst sist, eftersom jag slog med ”tjejträ” (det platta, breda, som i alla fall garanterade en träff, i alla fall för det mesta) och dessutom sprang långsammare än de flesta. Kasta bollen kunde jag inte heller, så jag fick stå allra längst fram i utelaget, eftersom mina bollar tillbaka till brännaren annars inte nådde fram. Ett hopplöst fall.
Den här dagen hände något oväntat. Micke, som var så pålitligt duktig och alltid slog stenhårda bollar som hamnade längst borta vid staketet missade bollen kapitalt. Den gick brant upp i skyn, som i en normalkurva, och det kändes som om den tog en evighet på vägen upp och sedan en evighet till på vägen ned. En enda sak stod klart för hela klassen och mest för det suckande innelaget: att detta blir en solklar lyra för Birgitta som ju står där med blicken uppåt himlen och händerna förväntansfullt kupade tillsammans.
Jag hinner känna att jag har haft tur. För en gångs skull är jag på rätt plats vid rätt tid och nu ska jag till och med få lite revansch. Kanske kommer jag rentav att avancera till att bli vald – säg – nästnäst sist när vi spelar nästa gång?
Men just när bollen närmar sig nedslaget i mina kupade händer så sker något inom mig som jag inte har kontroll över.
Händerna glider plötsligt isär.
Jag missar lyran, den lättaste lyran som någonsin har skådats på skolgården till Bruksskolan i Hälleforsnäs. Mitt lag missar en poäng och nu är det alla mina lagkamrater som står för det ljudliga suckandet, brännande blickar i min nacke.
Såklart.
Men jag gjorde ju bara vad de förväntade sig av den som blev vald sist.
Nu var det faktiskt så att jag var rätt så bra på en del annat i skolan, så jag blev aldrig så förskräckligt knäckt av den där missade lyran.
I skolan har barnen slutat välja varandra till brännbollslagen.
Vackert så.
Ändå har jag känslan av att samhället aldrig har skapat så många missade lyror som just nu.
Jag tycker att jag ser så många nu för tiden, framför allt unga tjejer, som står där på skakiga ben och väntar på enkla lyror som vem som helst kan klara – men som vacklar till under trycket av alla förväntningar och allt hårdare krav de har på sig själva. De som halkat in i Fas 3 och känner att de inte längre är räknade med som riktig arbetskraft och som omformar bilden av sig själva just så. Eller flyktingar, som på vägen in i det svenska samhället får vänta så länge på att visa att de faktiskt kan någonting, att de får tusen och ett tillfällen till att tvivla på att de fortfarande kan det.
