Det fanns väldigt lite pengar med i Jonas Sjöstedts Almedalstal.
Inga nio miljarder till ofinansierade skattesänkningar som moderatledaren Anna Kinberg Batra presenterade häromdagen.
Och det fanns väldigt lite ”döm eller stoppa alla misstänkta IS-anhängare vid gränsen”, som KD-ledaren Ebba Busch Thor propagerade för i strid mot rättssamhällets grundpelare.
Och gudskelov slapp vi ännu en gång höra en partiledare som talade om plikt och ansvar och att folk måste rycka upp sig.
Plikt verkar annars ha blivit årets favoritämne, sedan förra årets favoritämne, feminismen, störtat rakt in i glömskan.
Jonas Sjöstedt presenterade i stället en historisk exposé från 1970-talet och framåt.
Vi har hört historien förr. Hur den gemensamma välfärden förvandlades från ett inkluderande samhälle där ingen tvivlade på att få ett jobb eller fångas upp av starka stödsystem under de tider det inte gick så bra.
Till ett samhälle med privatiseringar, nedmonterade välfärdssystem och allt större klasskillnader.
Sjöstedts balans mellan att kritisera S-MP-regeringen och stödja den klara kursändring som faktiskt ändå har skett efter valet var noga avvägd och säkert manglad i flera led för att få fram de rätta nyanserna.
Genom att gå in ett budgetsamarbete med en rödgrön regering har Vänsterpartiet fått igenom en kraftigt förstärkt äldrevård, mer resurser till förlossningen och ökade stöd till kvinnojourerna.
Men Sjöstedt bemödade sig samtidigt om att placera Vänsterpartiet i opposition.
Regeringen måste öka sina investeringar kraftigt om arbetslösheten ska brytas.
Och när det gäller klimatet fick miljöminister Åsa Romson en rejäl känga av vänsterledaren.
Men här borde nog talet om pengar ha sträckt sig längre än till de 250 miljoner kronor i nytt sommarlovsstöd som Jonas Sjöstedt presenterade som ett vänsterpartistiskt krav inför höstens budgetförhandlingar.
Visst ligger satsningen på att alla barn ska få samma möjligheter till ett bra sommarlov i linje med övriga satsningar på barn i regeringens – med Vänsterpartiets stöd – lagda budget.
Men på en helt annan penningmässig nivå ligger de satsningar på investeringar och fler arbetstillfällen som Jonas Sjöstedt mycket riktigt påpekade måste till för att bryta den höga arbetslösheten.
Det borgerliga talet om att skapa jobb genom skattesänkningar har under åtta år endast lett till ökade inkomstklyftor utan att skapa jobb.
När Anna Kinberg Batra nu går på i samma spår som under dessa åtta år och föreslår nya gigantiska miljardsatsningar på skattesänkningar, är det då inte dags för såväl Vänsterpartiet som för den rödgröna regering att uppriktigt säga att det krävs miljarder till att i stället skapa jobb och inte inkomstklyftor?
