”Framtiden är ljus, även om vi alla då har ersatts med robotar”, var moderatorn Katrine Marçals slutord på Socialdemokraternas framtidsseminarium i Almedalen på tisdagen.
Och visst kan framtiden bli ljus, till och med mycket ljus, på grund av (eller trots, skulle nog vissa säga) en ständig utveckling i tekniska framsteg och effektiviseringar.
Men utan tvekan kommer det att krävas mycket politik och en mycket aktiv arbetarrörelse för att framtiden ska bli ljus för alla.
Redan den engelske ekonomen John Maynard Keynes sa, för snart hundra år sedan, att vi på hundra år skulle bli mellan fyra och åtta gånger rikare samtidigt som den tekniska utvecklingen tillfälligt skulle skapa övergående arbetslöshetspucklar.
Hittills har han fått rätt.
I Sverige har ekonomin växt ännu mer än vad Keynes förutsade. Och decennium efter decennium har också de som blivit arbetslösa genom teknikens och effektiviseringens landvinningar kunnat få nya jobb.
Men det har inte skett av sig själv. Och det har definitivt inte skett genom att överlåta utvecklingen åt ”marknaden”, något som Keynes också förutsåg.
I uppdraget för regeringens framtidsgrupp för arbetsmarknaden står att gruppens förslag ska skapa ”hållbart arbete och värna välfärden utan att inkomst- och förmögenhetsklyftorna ökar”.
I dessa ord gömmer sig en kraftig politisk inblandning i den framtida utvecklingen.
Demokratin måste alltså fungera om vi ska ha något inflytande över fördelningsfrågorna. Dessutom måste parterna på arbetsmarknaden bli mer jämbördiga än i dag.
Annars blir det som i Sverige under de senaste åtta åren. Inkomstklyftorna har ökat och den enda procenten med högst inkomst lägger i dag beslag på tio procent av alla svenskars inkomster mot sex procent när Alliansen tillträdde.
Framtidsminister Kristina Persson (S) pekar också gärna på att Alliansregeringens övertro på marknaden nu har lämnat Sverige i ett tillstånd utan fungerande infrastruktur, utan tillräckligt med bostäder och med eftersatt utbildning.
Det är snarast en underdrift. Marknadens misslyckande med att bygga ett samhälle för alla visar sig dagligen i kraftigt ökade inkomstskillnader, försenade eller inställda tåg över hela landet och brist på bostäder på de orter där företag skriker efter arbetskraft.
Dessbättre har både Världsbanken, IMF och den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD börjat ändra sin syn på framtiden.
Vi måste minska inkomstspridningen, säger de.
Stor ekonomisk olikhet är negativt för den enskilda arbetaren och i stor utsträckning också för ett lands tillväxt, förutom att den hotar intern och internationell stabilitet.
Sent har de stora internationella drakarna inom ekonomisk teori vaknat. Och vi kan i bästa fall vänta oss framtida handelsavtal som fokuserar på arbetsvillkor och arbetares inkomster och inte enbart på företagens strävan efter maximala vinster.
Nå, vilka blir då förslagen för svenskt vidkommande?
En lyckad framtidsstrategi som också fångar upp de kommande tekniska framstegen med ökad datorisering kräver, enligt framtidsgruppen, stora satsningar på tre områden:
En ständig kompetensutveckling, ett utbyggt socialförsäkringssystem, och en kraftig nybyggnation av bostäder.
En stor inblandning av politiska beslut, alltså.
Och utan tvekan måste politikerna ta ett stort kliv framåt och utnyttja det mandat de givits för att styra framtiden i den riktning som folket genom demokratiska val har beslutat om.
Möjligen kan regeringens framtidsgrupp, och så småningom regeringen själv, få lite draghjälp av att de nu har både IMF och OECD i ryggen när det gäller övergripande inhemsk och global inkomstfördelning.
Men den rikaste tiondelen och de företagare som strävar efter hög personlig vinst på bekostnad av arbetares rättigheter och inkomster kommer nog knappast att jubla.
”Det kommer säkert att bli konflikter”, säger framtidsminister Kristina Persson lakoniskt.
Och det har hon naturligtvis rätt i.
