Söndag Annie Lööf, måndag Stefan Löfven.
Skillnaden i budskap kunde knappast bli större, och de båda inledningstalen på årets Almedalsvecka gav en osedvanligt tydlig bild av den fundamentala skillnaden mellan allianspartiernas och socialdemokraternas politik.
Visserligen nyttjade de båda sina tal i Almedalen till utfästelser om fler arbetstillfällen och minskad arbetslösheten.
Men den grundläggande skillnaden stavas resursfördelning och vilka som tjänar på förslagen, alla eller ett fåtal.
Löfvens recept var inte nytt. Vi känner igen de tre huvudspåren redan från Socialdemokraternas alternativa budget från i höstas, det vill säga investeringar, näringslivssatsningar och utbildning.
Investeringar i eftersatt infrastruktur, fler bostäder och bättre klimatpolitik ska skapa jobb, enligt Löfven.
Satsningar på näringslivet ska skapa en bättre internationell konkurrenskraft och utbildning ska skapa en arbetskraft som kan ta de jobb som faktiskt skapas.
Enligt arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv misslyckas vart femte anställningsförsök i Sverige i dag helt enkelt för att företagen inte kan hitta rätt utbildad personal.
De som därmed blir utan jobb tjänar inte på en politik som inte satsar på utbildning.
Ingenting sker ju av en slump. Nedskuren vuxenutbildning, nedskuren arbetsmarknadsutbildning och allt sämre resultat för den svenska skolan skapar i andra änden företag som söker med ljus och lykta efter kompetens som inte finns.
Naturligtvis är Löfvens tre vägar inte gratis, naturligtvis kostar det att åter bygga upp Sveriges raserade infrastruktur och utbildningssystem.
De höga kostnaderna i Löfvens utfästelser i Almedalen är också det som borgerliga ledarskribenter helst angriper.
Men vem blir i slutänden gynnad av en bra infrastruktur med bra vägar och kollektivtrafik, alla eller ett fåtal?
Här finns stor anledning att återvända till Annie Lööfs inledningstal på söndagen där den underliggande människosynen är diametralt motsatt, för Annie Lööfs del på ett ganska sorgesamt vis.
För är det verkligen lägre löner och sänkta skatter, vilket knappast skapar utrymme för att rusta upp infrastruktur och skola, som formar ett mänskligt samhälle?
Är det verkligen fattigare människor och fler som inte kan leva på sin lön som vi vill ha som en grund för vårt framtida Utopia?
Det är en etisk och moralisk skillnad som styr de bådas olika vägar framåt.
Det handlar inte bara om hur vi ska skapa resurser för framtiden.
Det handlar i allra högsta grad om hur vi ska fördela dessa resurser.
”Vi var inte råd att lämna en enda människa bakom oss”, sa Stefan Löfven med välkänd socialdemokratisk retorik under sitt tal.
Let’s face it, på motsatt sida finns endast Annie Lööfs tal om ”sänkta ingångslöner”.
Det hela är en fråga om resursfördelning, medmänsklighet och människosyn.
