Amerikanska val har drag av Shakespearepjäser. Ätter som slåss mot varandra. Makt som går i arv. I det här dramat ser det ut att bli Bush eller Clinton.
Demokratin reducerad till ett val mellan släkter.
Barbara har fattat problemet.
Barbara är gift med George som tidigare var USA:s president. Senare fick deras son George W också ett rum i Vita huset och nu vill Jeb dit med.
Det verkar vara en sorts mansgrej i familjen Bush det där – samla på presidentposter.
Men i veckan verkade det som att Barbara ville göra slut på denna märkliga familjetradition.
Hon blev intervjuad i en tv-soffa. Hon la upp det på ett klokt sätt. Först förklarade hon att Jeb så klart var den bästa kandidaten, men sedan la hon till att hon inte tyckte att han borde bli president.
Jag gillar hennes förklaring.
– Det här är ett toppenland och det finns många toppenfamiljer, sa hon.
Man får ju nästan tårar i ögonen.
Mamma Barbara säger att det finns fler än ett par familjer som kan styra landet. Sen klämmer hon till med:
– Vi har haft tillräckligt många Bush.
Det kan ju inte annat än beskrivas som en torpedattack mot sonen.
Vad ska Jeb säga när knivarna vässats och familjekalkonen ska styckas vid thanksgiving? ”Tack för att du drog undan mattan, mamma”?
Att försvara demokratin är dock ingen picknick och Barbara har en poäng. Det behövs fler toppenfamiljer inom amerikansk politik.
För om Jeb nu blir Republikanernas kandidat så kan fajten om makten bli mot Hillary Clinton, som är gift med Bill, som också varit president.
Och när vi ändå är inne på familjetraditioner så måste ju Kennedys upp på bordet. Det är en familj som ofta beskrivs som en politisk klan i USA.
Frågan är hur så mycket politisk makt vara fokuserad till så få familjer.
Det är i och för sig inte märkligt att läkarens barn blir läkare. I alla länder bildas politiska etablissemang. Traditioner och kontaktnät gör att makten till viss del går i arv. I Sverige var Lennart Bodström utrikesminister på 1980-talet och trettio år senare blev sonen Thomas justitieminister.
Men det är ändå märkligt att de politiska familjerna blivit så starka i USA. Jag vet inte om det forskats om varför men en idé är att den som nått toppen i USA sitter lättare kvar än i andra länder. Inkomstskillnaderna är höga. Tvärtemot vad många tror så är det svårare i USA än i Sverige för en som föds fattig att klättra uppåt.
Bush, Clinton och Kennedy är kanske bara ett utslag av att rörligheten på den amerikanska arbetsmarknaden är rätt dålig.
