Flexibel norm har hårdnat
LO-förbundens långsiktiga lönepolitiska mål fram till 2028 har kallats gammal skåpmat och socialistisk 1970-talsnostalgi. Det skvallrar om att facken formulerat mål som utmanar. Tydligast framgår det av de fräna kommentarer som levererats från arbetsgivarhåll.
Att industrifackförbunden inom LO – IF Metall, Livs och GS – står bakom de långsiktiga målsättningarna upprör industrins arbetsgivare mer än något annat.
En halvering av lönegapet mellan kvinnor och män, höjda lägstalöner till 75 procent av genomsnittslönen, minskade löneskillnader mellan arbetare och tjänstemän – det är målsättningar som avvisas blankt av industrins arbetsgivare.
De fackliga kraven uppfattas stå i strid med både andan och bokstaven i Industriavtalet. Avtalet kan därför sägas ligga i potten när LO inleder förverkligandet av de uppspikade målen.
Och just marschriktningen måste tas ut redan 2016. Ett första steg inom ett eller flera områden krävs för att trovärdigheten i det långsiktiga arbetet inte ska haverera.
Industrins kommande lönekostnadsökningar ska utgöra normen för alla på lönemarknaden, enligt Industriavtalet. Det omöjliggör, enligt arbetsgivarna, den minskning av löneskillnader som LO-förbunden förespråkar.
I den här delen kokar motsättningarna ner till hur stramt normen för löneökningarna ska följas. Under Industriavtalets inledande historia accepterades löneökningar utöver den industriella normen. Det fanns en sorts flexibilitet runt märket.
Men sedan Industriavtalet förhandlades om 2010 är inställningen till avvikelser mer oresonlig. I vinter prövas den inställningen på allvar och konflikt kan inte uteslutas.
De enda som kommer undan normen är de förbund och branscher som inte blandar in Medlingsinstitutet. För dem blir industrinormen inte alls lika begränsande som när förhandlare kör fast och behöver medlingshjälp. Då sker medlingen i linje med industrinormen, ingenting mer, ingenting mindre. Någon förändring av lönerelationer eller avvikelse från industrinormen med hjälp av medlare finns inte på kartan.
Just normeringens olika verkan på olika avtalsområden är ett allvarligt hot mot den lönestabilitet som rått och råder. Avsikten bakom Industriavtalet och lönenormeringen har aldrig varit att enbart styra lågavlönade förbund.
Tvärtom. Ambitionen har alltid varit att industrins märke ska utgöra riktkarl för hela lönemarknaden. Så är det inte i dag. Allt fler väljer sifferlösa avtal med den uttalade ambitionen att förhandla sig till mer än industrinormen. Det är en utveckling som på allvar hotar bryta sönder den existerande formen för lönebildning.
