Arbetarklassens känsla för stil

Essä. Mode var länge något som var exklusivt tillgängligt för överklassen. I dag ser det delvis annorlunda ut. Arbetarkläder och arbetarklassens stil har blivit trendsättande.

Det talas ofta om hur konst är en stor influens för modet. I helgen är det sista chansen att se utställningen Asylum på Kulturhuset i Stockholm. Där dras paralleller mellan designers som italienska Elsa Schiaparelli (1890–1973), känd bland annat för sin skelettklänning, och surrealistiska konstnärer som Salvador Dalí. Utställningen visar även mer samtida modehus som Margiela, som gjort minimalismen till sitt kännemärke, och svenska Sandra Backlund med sina skulpturala stickade plagg.

I London har Victoria & Albert–museet under våren visat Savage beauty, en hyllad retrospektiv utställning om Alexander McQueens – känd som modevärldens enfant terrible! – alltför korta karriär som modeskapare (han tog sitt liv 2010, blott 41 år gammal). Utställningen lyfter fram modeskaparen som konstnär, men också konstens betydelse för McQueen. Han växte upp som arbetargrabb i London och tillbringade sin barndom med att bilda sig på de då avgiftsfria museerna.

Något det inte har skrivits lika många analyser om är arbetarklassens inflytande på modet. Trots att den länge varit en stor inspirationskälla. Snickarbyxorna, gubbkepsen, Donkey-jackan (en yllejacka i mörka nyanser med knäppning och läderapplikationer på axlar och armbågar), Chelsea boots (kängor med halvhöga skaft utan snörning), Dr Martens och Timberland-kängor är några nyckelplagg som modeindustrin plockat upp från arbetarklassen.

Men det mest ikoniska plagget är naturligtvis jeansen. De första paren tillverkades av Levi Strauss och skräddaren Jacob David i San Fransisco 1872. Från början syddes de i brunt tyg och användes av framför allt guldgrävare, cowboyer och grovarbetare. Till Europa nådde inte plagget förrän i mitten av förra seklet. Färg, tvätt och modeller har varierat efter rådande trender, men plagget har varit detsamma. I dag finns det knappt någon, oavsett samhällsklass, som inte äger ett par jeans. Det har blivit ett basplagg i var mans och kvinnas garderob, samtidigt som det har lyckats behålla sin höga modestatus.

Svenska märket Acne började till exempel som ett renodlat jeansföretag i mitten av 1990-talet. I dag heter det Acne Studios och är ett modehus med haute couture-visningar i Paris och butiker och kontor över hela världen. Men det var jeansen som blev Acnes biljett ut i den vida modevärlden.

En liknande historia har svenska Cheap Monday. De slog igenom med sina tajta, billiga jeans och en tecknad dödskalle med upp och nedvänt kors som logga. I dag är Cheap Monday ett internationellt etablerat märke, uppköpt av H&M, och gör alla sorters kläder men i ett lägre prissegment än Acne Studios.

Egentligen är det logiskt att det är just svenska designers som lyckats göra nyskapande mode utifrån jeans. Det kan ses som en följd av den svenska jämlikhetstanken: Alla ska med. Till och med svenska H&M brukar, trots sina etiska och arbetsrättsliga tillkortakommanden, beskrivas som att de har haft en demokratiserande effekt på modet, eftersom det inte längre bara är ett privilegium för de välbärgade att följa trenderna.

I Sverige har vi inget direkt vedertaget begrepp för arbetarklassens klädstil. Den får i så fall ofta nedsättande beskrivningar, som ”svennigt” eller ”white trash” – benämningar som rymmer ett visst mått av klassförakt. I Storbritannien är däremot ”chavs” ett väletablerat begrepp. 2011 publicerade Owen Jones – en ung politisk skribent och kommentator som kanske närmast kan ses som en brittisk Katrine Marçal – boken Chavs: The Demonization of the Working Class.

I boken diskuterar han den växande ojämlikheten i Storbritannien och klasshatet som uppstått i dess kölvatten. Där har ”chavs” kommit att symbolisera den ociviliserade arbetarklassen som sällan har ett jobb, går på socialbidrag och får barn i tonåren. Den stereotypa bilden av en chav är en (oftast ung) person som klär sig i träningsoveraller, mjukisbyxor, luvtröjor, sneakers och bling-bling (iögonfallande smycken).

Enligt Owen Jones är medel- och överklassens uttalade förakt mot ”chavs” mycket mer än snobberi: Det är klasskrig. Konfliktens kulmen kan kanske spåras till upploppen i London sommaren 2011, då David Camerons regering plötsligt annonserade ett förbud mot luvtröjor.

Owen Jones beskriver demoniseringen av arbetarklassen som ”ett uttryck för och tro på att alla ska bli medelklass och omfamna medelklassens värderingar och livsstil, samt driva med och förakta dem som inte ställer sig i ledet.” (Min översättning). Vidare lägger han en stor skuld för polariseringen i samhället på medierna: ”Det handlar om att vägra erkänna något av värde hos den brittiska arbetarklassen, systematiskt rivs den i bitar i tidningar, på tv och Facebook och i vanliga samtal.”

Det går nästan att känna doften av svavel från Owen Jones tangenttryck.

Samtidigt som medel- och överklassen förfäras och hånskrattar åt chavs-stilen har den omfamnats av modevärlden. Förra året beskrev manliga modetidningar som brittiska GQ och svenska King Magazine kombinationen av joggingbyxor, ett par sneakers och en yllerock som det absolut hippaste.

Dessvärre är det bara trender som kommer och går. Klassamhället där­emot, det består.