Prekariatet – ett politiskt monster

Teater ”Hur länge orkar vi?” Den frågan väcker Välkommen till prekariatet som placerar vår tids söndertrasade arbetsmarknad mitt på scenen. Regissören Helena Sandström hoppas att pjäsen blir startsignalen för en ny våg av aktivism mot klassamhället.

Kameran panorerar genom en grå vårdkorridor. Ett grovt raster stramar upp kontrasterna, vemodig musik sätter tonen. Premiären av Välkommen till prekariatet på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm förflyttar oss genom vårdgolv, teatrar, konsultbolag, kontorsmiljöer och ut på bärmarker i Norrlands inland. Under en och en halv timme knådar pjäsen ihop prekariatet, sociologernas senaste älsklingsbegrepp, till ett potpurri av dialog, musik och videokollage.

Det lite otympliga ordet (från franskans précaire) populariserades på allvar med Guy Standings bok Prekariatet – den nya farliga klassen och har snabbt plockats upp av alltifrån politiker till forskare. Prekariatet fångar villkor i vitt skilda branscher – hotell, restaurang, butik, städ, transport, bygg, industri, hantverk, vård, försäljning – som inte riktigt ryms inom traditionell klassanalys. Arbetarklass, fast ändå inte. Proletariat, men inte riktigt. Prekariatet är en ny klass bestående av sönderstressade visstidsanställda, timvikarier, deltidsarbetare och inhoppare som var otänkbar för bara 20 år sedan.

Välkommen till prekariatet är skådespelaren Helena Sandströms regidebut. Hon började intressera sig för ämnet omkring 2012. Googlade. Slukade böcker. Och ju mer hon förstod, desto mer frustrerad blev hon. Var det så här samhället skulle bli? Frustrationen övergick i ilska och utmynnade i en pjäs, med udden riktad mot makten.

– Jag har varit intresserad av ämnet sedan jag snappade upp det runt 2012. Sedan berör det mig personligen, i egenskap av kulturarbetare, och är ett viktigt verktyg för att förstå utvecklingen i samhället, säger hon.

Helena Sandström menar att problem­formuleringen förskjutits, från sam­hälls­problem och gemensamma lös­ningar till enskilda problem och individuell överlevnadsmentalitet. Enligt henne behövs begreppet för att uppdatera klassanalysen och bättre fånga vår tids orättvisor och konflikter.

– Det lyser igenom i hela tidsandan. Att inte ha ett fast jobb påverkar hela livet och gör det omöjligt att få en egen bostad, försvårar familjebildning och genererar ångest och stress, förklarar hon.

Belysningen är dämpad, men den vita fonden lyser ilsket mot publiken. Sex kuber är utplacerade på scenen, på två av dem ligger en kvinna: ”Jag har en livskris”, säger hon. Mannen intill svarar: ”Ja, det är ju inte alls ovanligt”.

Scenen är en effektiv allegori för Sverige, där en stor del av befolkningen knuffats ut ur trygghetens omsorg. De senaste tio åren har andelen med diagnosen ångest eller depression tredubblats. Vi är sjukare än någonsin – och arbetsmarknaden är en av huvudorsakerna.

Sociologen Roland Paulsen gör i boken Vi bara lyder upp med den svenska arbetsmarknadspolitiken och skärskådar Arbetsförmedlingens destruktiva hantering av arbetslösa. Han menar att prekariseringen av arbetsmarknaden hänger ihop med mekanismer inbyggda i själva kapitalismen.

– Begreppet fångar en osäkerhet som spridit sig till allt fler, även privi­legierade yrkesgrupper. Det är det nya. Osäkerheten i sig har dock alltid funnits i kapitalismen och även innan, säger Roland Paulsen till Arbetet och fortsätter:

– Det stora prekariatet uppstod när produktivitetsutvecklingen tillät kapitalister att säga upp arbetare och fortsätta göra vinster, det vill säga när arbetslösheten började bli ett problem för mer än 200 år sedan. Det vi i dag brukar mena med ”prekariatet” är mer av ett efterkrigsfenomen.

Den osäkerhet som tidigare begränsades till en mindre skara människor har fortplantats – långt in i den tidigare trygga medelklassen. Guy Standing ringar in prekariatet som en växande skara människor som tvingas underkasta sig osäkra anställningsvillkor och stå ut med kortvariga och lågbetalda arbeten, utan möjlighet och hopp till förbättring. Flexibilitet och anpassning är norm och prekariatet betalar priset i form av social utslagning, liksom fysisk och psykisk ohälsa.

En röst från scenen: ”Det är inte så många steg mellan er och fattigdom som ni tror”. Det blir knäpptyst. Publiken skruvar obekvämt på sig.

Uppdelningen på arbetsmarknaden gör det svårt för prekariatet att förändra sin situation via arbetarklassens traditionella verktyg, som partier eller fackföreningar. I land efter land i Europa har den fackliga organiseringen sjunkit, samtidigt som den traditionella vänstern tappat mark.

Prekariatet riskerar enligt Standing att bli ett potentiellt ”politiskt monster”, som lätt lockas av högerpopulismens raka paroller. Prekariatets linjer skär rakt igenom traditionella klass­allianser och utmanar de traditionella organisationernas själva bas. Avsaknaden av kollektiv identitet spränger industrialismens trygga ramar. Frågan som infinner sig är vilken politisk kraft som förmår samla och organisera det framväxande prekariatet. Är det för sent?

Helena Sandström tror inte det. Men då måste något hända. Målet med Välkommen till prekariatet är att få män­niskor att reagera – och organisera sig.
– Jag vill skaka liv i människor, få fler att förstå allvaret med det nya klassamhället som vuxit fram. Först då kan vi ändra på det.

Daniel Mathisen