annikawebbtopp

Totte har mist sin mamma. Gunilla Wolde, barnboksförfattaren, är död.

Böckerna skrev hon på 60- och 70-talen, men hon är fortfarande flitigt lånad på biblioteken. Läsare med god smak är väl sig lika genom åren. Och Totteböckerna håller ju för flera genomläsningar.

Det är inte klokt vad en barnbok kan fastna. Jag antar att ju mindre man har hunnit lagra i huvudet – schlagertexter och världsåskådningar och politiska resonemang och franska verb och filmrepliker och födelsedagar och lösenord med minst sex bokstäver – desto mer plats får en bra berättelse chansen att lägga beslag på.

Därför blir det sådär. Man läser Lilla Häxan Hilda en miljon gånger, trots att den är ganska läskig mitt på, och så sitter den där för livet. Och rätt vad det är, trettio år senare, ser man en tapet någonstans och ens första tanke är ”precis som väggarna hemma hos Häxan Hilda!”

Och så inser man att trots att man inte har tänkt på henne på alla dessa år har hon åkt med någonstans i hjärnan ändå, med sin kvast och sina stora ögon och sin tama spindel och tydligen med sin heminredning också, och suttit färdig att ploppa upp vid rätt tillfälle.

En mig närstående tillbringade stora delar av sin barndom i sällskap med Kossan som inte kunde råma. Hur ofta det djuret dyker upp i hennes liv numera är inte känt.

(Bli inte alltför oroliga nu: Det gick bra. Den lilla kossan hann lära sig råma precis innan boken tog slut.)

Det behöver i och för sig inte vara en barnbok för att ett barn ska få en stor läsupplevelse. En annan mig närstående hade lastbilstidningen Mil som favoritlektyr under sina spädaste år. Fina färgbilder och en trevligt prasslig papperskvalitet, lätt att bläddra i även för orutinerade fingrar. Lastbilsintresset hängde med i några år, vare sig det ska skyllas på tidningen eller andra influenser.

Men att läsa om sina böcker i vuxen ålder är inte alltid att rekommendera. I en utrensning bland mina barndomsprylar hittade jag Nasse och hans vänner: Grisen Nasse har jätteroliga vänner, men han är för tjock, så när de springer ikapp springer vännerna ifrån honom. ”Åh så roligt de har haft!” slutar boken. Och budskapet författaren ville förmedla till en kanske knubbig ung läsare?

I en annan av min barndoms böcker går hela handlingen ut på att en liten mus (av kvinnokön, händelsevis) uppvisar svåra tvångstankar när det gäller städning. Man önskar att hon hade mött en bra terapeut snarare än en skicklig barnboksillustratör.

Men de här böckerna hann både ges ut, läsas och försvinna ur det allmänna medvetandet i en tid när ingen granskade att handlingen var rättvis och kravmärkt och korrekt. Hade Nasse gett sig på att cykla hade han definitivt inte haft en tanke på cykelhjälm.