En gång i tiden skulle Afrika läka Europa

Efter andra världskriget var Europa en rykande ruin. Samtidigt – och det glömmer man ofta bort i sammanhanget – kontrollerade man 120 miljoner människor i de afrikanska kolonierna. Fram till 1956 koloniserade Europa i princip hela Afrika. Naturresurserna låg outnyttjade. Framförallt i området runt Sahara fanns rika fyndigheter av mineraler och olja.

I Peo Hansens och Stefan Jonssons bok Eurafrika: EU:s koloniala rötter får vi en inblick i den europeiska debatten runt denna tid. Där visar författarna hur föreställningen om att Afrika skulle läka Europa växte fram. Afrika var ”Europas plantage” – en gigantisk reservoar för jordbruksprodukter och mineraler. Där skulle de gamla imperierna försonas. Men för att göra det krävdes det att man samordnade geopolitiken. Enligt författarna var detta centralt i förhandlingarna när EU:s föregångare EEC bildades 1957.

Det är en intressant bok som Jonsson och Hansen har skrivit. ”Eurafrika” är ett i princip okänt begrepp i dag, trots att det stod i centrum för den europeiska debatten från mellankrigstiden fram till 60-talet. Enligt författarna är det av stor vikt om man vill förstå hur kolonialismen ändrade karaktär. Från imperiepolitik till juridik. Det märkliga är dock att Jonsson och Hansen drar så få paralleller till samtiden. För egentligen är det ju först nu som visionen om Eurafrika på allvar håller på att förverkligas. Afrika har en sjuprocentig tillväxt och sedan 2007 råder ett ”strategiskt partnerskap” mellan EU och Afrika.

Europeiska kapitalister strömmar ner mot kontinenten med fickorna fyllda av pengar från EU-fonder. Utan tropikhattar visserligen, men knappast med visionen att bedriva välgörenhet.

Rasmus Landström