Alkoholmyten avklädd

Essä Den svenska berättelsen om klass och missbruk är lång och väldokumenterad. I alla fall från den manliga missbrukarens perspektiv. Med Susanna Alakoskis nya bok April i Anhörig-Sverige får berättelsen en komplettering, skriver Ulrika Milles.

Om man vill lyfta ett patriarkalt samhälle ur fattigdom ska man ge kvinnor ekonomiska möjligheter, för kvinnor tar oftast ansvar för fler än sig själva. Ungefär så ser också mönstret ut i den svenska litteraturen om fattigdom och missbruk. Kvinnan som den magra gestalten som väntar vid fabriksgrinden för att få hushållspengarna av mannen innan han super upp löningen. Kvinnan väntar hemma med barnen och plikterna, mannen är det stora geniet, eller den plågade grovarbetaren, som måste döva sin ångest.

Lars Ahlin, arbetarförfattaren som firas med nyutgivning nu när han skulle ha fyllt 100 år, fångade vår kulturs alkoholdoftande könsordning med sin novell Kommer hem och är snäll. I den hoppas alkoholisten Sören slippa tjatet från sin hustru när han slirar hem från krogen (han kommer ju hem, och är snäll, inte aggressivt full!), precis som författaren Henrik Tikkanen hoppades att Märta Tikkanen skulle förstå. Det gjorde hon, men beskrev vad det kostade att leva med en alkoholist i Århundradets kärlekssaga från 1978. Nästan allt, visade det sig.

De romantiserade skildringarna av kvinnliga alkoholister är mycket få. En berusad kvinna är skamlös och hennes ansvarslöshet utmanar ordningen. Den manliga alkoholisten är bara maskulin, med punschen och Bellmans epistlar i stamtavlan och Malcolm Lowrys spritluktande roman Under vulkanen samt hela rocklyrikens fyllesånger som minne och språk.

En packad man, en beroende man, är rentav synonymt med ett slags vishet. Om han inte blir för våldsam, så att kvinnomorden som förr kallades ”familjevåld” uppstår, kan han rentav framstå som en manlig Sibylla, som fadern i Kvarteret Korpen, eller autentiskt rebellisk som Kenta i Dom kallar oss mods.

Den manliga konstnärsmyten förlorar aldrig sin glans. När Stig Larsson förklarar sitt missbruk i sin senaste bok är myten nästan vacker:
”Det som jag ämnar skriva är hur knark, downers, sprit och andra bedövningsmedel har att göra med kärlek. Rädslan för att du ska älska för mycket. Rädslan för att bli ett offer.”

Men vem är offret egentligen? Missbrukaren eller de som står bredvid?

De senaste årens romaner handlar mindre om Moa Martinson-kvinnorna som stod pall och klarade att ordna en vardag för barnen trots män som söp, och mer om barnen som levde med beroende föräldrar. Om alkoholkonsumtion och droger som sjukdom och helvete. Rädslan för att bli ett offer livet igenom finns i skildringarna av Doris Dahlin, Åsa Linderborg, Susanna Alakoski, Lo Kauppi, Christina Kellberg, Hillevi Wahl, Kristian Lundberg, Sofia Rapp Johansson.

Om just de anhöriga skriver Susanna Alakoski i fortsättningen på sin dagbok Oktober i Fattigsverige. I April i Anhörig-Sverige åkallar hon alla anhöriga och deras lidande och deras röster bildar en brusande kör. ”Anhörigsiffran blir outhärdlig att föreställa sig”, skriver Alakoski om landet där var tionde svensk är alkoholist.

Boken är en dold självbiografi (men hon upprepar i intervjuer att den riktiga är värre, och därför oskriven) som handlar om hur anhörigsorg och skam följer en i generationer, precis som andra trauman. Sorg över att ha förlorat dem man älskar långt innan de dog, och skam över att ha en trasig familj. Skam över att älska påtända syskon och pappor som slog älskade mammor tills alla såg ”hennes självkänsla krympa till en sackett.”

Den legendariska psykoanalytikern Daniel Stern betonade att en förälders viktigaste uppgift är att få sitt barn att vilja leva. Det är ett av de vanligaste greppen i en barndomsskildring att visa hur ofta det i stället är barnen som bär bördan av att ge sina föräldrar livsglädje. I Doris Dahlins Skammens boning söker mamman akut hjälp på socialbyrån när hennes man nästan supit ihjäl sig. Hon fick boken Eva som ”talade om att alkoholisten är alkoholist för att ingen förstår honom”.

Alakoski följer forskningens skiftande förklaringar till (arbetarklassens) missbruk. På just 50-talet beklagas mannens belägenhet, och den synen verkar delvis leva kvar. Han behöver ett ”hobbyrum” så att han kan vara sig själv, han behöver en hustru utan ”härskarnatur” och en mamma som inte är dominant. Men medel- och överklassens missbruk behöver inte förklaras, det sociala arvet är individuellt för dem.

Så har klassamhällets strålkastarljus lite förlåtande belyst mannen som missbrukar, medan de anhöriga länge har fått stå i skuggan.

Vi som lever nära någon som missbrukar, skriver Susanna Alakoski, blir ”socialt sjuka eftersom vi bär skampannband”.

Detta kan ses som en systerbok till Rapport från en skurhink, Maja Ekelöfs dagboksroman från 1970 om en ensam trebarnsmamma och städerska som skildrar tiden och politiken genom detaljerna. Fågelsorter, maträtter, väderlek, nyheter, mardrömmar. Den svenska berättelsen om kön och klass och missbruk blir nu helare, sannare. Och samtidigt en stor kärlekshistoria.

Ulrika Milles