Frälst rapstjärna predikar floskler

I januari 2006 häktades Sebastian Stakset, mer känd som Sebbe Staxx, misstänkt för dråpförsök. Det var bara början på den grovt kriminella bana som skildras i självbiografin som den kontroversiella hiphop-gruppen Kartellens frontman har skrivit tillsammans med journalisten Niklas Malmborg. Trots en slapp och klichéspäckad berättarstil är erfarenheterna från livet som yrkeskriminell – en för många okänd sida av Sverige – lika uppslukande som obekväma att få ta del av.

Han använder sitt eget liv som exempel på vad konsekvensen blir av ett samhälle som hellre arbetar med skyddsnät för den fria marknaden än för socialt och ekonomiskt utsatta grupper i samhället. Tyvärr träffar Staksets samhällsanalyser i stolpen eller några decimeter utanför:
”Empatin hjälper en att förstå den fattiga såväl som den rika”, ”Var rättvis och tro på dig själv” och ”Studera, fokusera och fäst blicken på rätt mål”, predikar Stakset efter att mot slutet av berättelsen gjort sig fri från sin ”kriminella identitet” och funnit Gud.

Den här typen av plattityder gör bokens avslutande kapitel mer eller mindre oläsliga.

Stakset tycks omedveten om motsägelsen i att han kritiserar samhället för att inte ta ansvar för sina utsatta, men själv landar i slutsatsen att man kan lyckas bara man tar sig i kragen.

Eller som han uttrycker det: ”Det tog fem år för Kartellen att ta sig in i finrummen […] Alla som är redo att ta sitt ansvar är välkomna”.

Artisten Sebbe Staxx förstår att han är en förebild för många läsare och lyssnare. Men präktiga floskler är varken inspirerande eller kul att läsa.

Anton Wedding 

LÄS OCKSÅ

• Arbetarlitteraturens nya röster – om Ken Rings, Ison Glasgows och Dogge Doggelitos biografier