Feministiskt världsknog i motvind
Förekommer sexuellt våld som vapen i krigföring? Kränks kvinnor i syfte att riva sönder släkter och lokalsamhällen? Lever ungar i skräck? Ansvarar kvinnor för att upprätthålla livet under kriget? Bör krigsslut förhandlas utan kvinnor vid förhandlingsborden? Skulle det kunna vara att investera i världsfred, att investera i kvinnor och flickor? Behövs det en feministisk utrikespolitik?
SIPRI, Stockholms internationella fredsforskningsinstitut, presenterade en sammanställning över världens femton största försvarsbudgetar 2013. USA leder ligan med 600,4 miljarder dollar. Tvåa ligger Kina, 112,2 miljarder, Ryssland ligger trea, 68,2 miljarder. Saudiarabien hamnar på fjärde plats. Därefter kommer Storbritannien, Frankrike, Japan, Tyskland, Indien, Brasilien, Sydkorea, Australien, Italien, Israel och Iran. Dessa länders försvarsbudgetar utgör tillsammans totalt ungefär 8 644 miljarder kronor.
Ett år av världens totala militärbudget motsvarar 700 år av FN:s totala budget, vilket i sin tur motsvarar 2 928 år av FN:s budget för kvinnofrågor, enligt Zainab Salbi, grundare av Women for Women International, som också beskriver vad krig är i boken The Other Side of War (2006):
”War is the color of earth as it explodes in our faces, the sound of a child pleading, the smell of smoke and fear.”
Sedan 70-talet har kvinnor arbetat aktivt för fred och nedrustning i olika sammanslutningar. År 2000 antog FN:s säkerhetsråd den historiska resolution 1325 – om kvinnor, fred och säkerhet. Det var första gången som medlemsstaterna agerade för att inlemma genusperspektivet i alla delar av fredsarbetet, i att förebygga konflikter, hantera och lösa dem samt att bygga upp samhällen efter krig. Resolutionen lyfter fram kvinnor som centrala aktörer för hållbar fred och säkerhet. Samtidigt uppmärksammar den att kvinnor är särskilt utsatta i konflikter. Det understryks att långsiktig fred är omöjlig utan att kvinnor medverkar.
År 2003 startade fem svenska kvinno- och fredsorganisationer ett nätverk för att diskutera hur resolution 1325 kunde realiseras. År 2006 skapades paraplyorganisationen Operation 1325, syftet är att få resolutionen genomförd i Sverige såväl som internationellt. Operation 1325 har ett nära samarbete med Sveriges Kvinnolobby.
Det feministiskt världsknoget arbetar med orkanen som motvind.
I december 2013 rapporterar Globalportalen att trots att resolution 1325 inneburit ett stort framsteg så är fortfarande färre än 8 procent av deltagarna vid fredsförhandlingar kvinnor, globalt sett. Samtidigt ändå dessa ständiga ljusglimtar. Efter outtröttliga ansträngningar anslöt sig exempelvis Irak 2014 till skaran av 43 (av 193) FN-medlemsstater som antagit en nationell handlingsplan för genomförandet av resolution 1325.
Zainab Salbi skriver:”Perhaps by understanding women, and the other side of war … we will have more humility in our discussions of wars … perhaps it is time to listen to women’s side of history.”
En feministisk utrikespolitik är en självklar och efterlängtad utveckling. Själv hade jag gärna sett världsregeringarna tala också om feministisk socialpolitik, utbildningspolitik, bostadspolitik. Heja Margot, heja Sverige!
