Feministröster om framtiden

Det är könet som gör människor till feminister, skriver transfeministen och frilansjournalisten Maja Ramnehill. Med det menar hon att vi kanske inte själva ser oss som just kvinna eller man, men vi förväntas av vår omgivning att vara någotdera. Och det påverkar vårt eget beteende och våra uppfattningar och erfarenheter om könen.

I antologin Utvägar: feministiska allianser för en solidarisk framtid, som nyligen gavs ut på Ordfront förlag, resonerar feminister ur olika tanketraditioner kring feminismens framtid. Tonen i texterna går från hopp till pessimism. Texterna handlar om såväl historisk fascism som rasismens framväxt i dag, men även om rätten till den egna kroppen och att kunna leva på sitt arbete.

Det är tydligt att redaktörerna Edda Manga och Rebecca Vinthagen har velat lyfta fram en mångfald bland samtida feminister. De olika rösterna och uttrycksformerna ger ett något spretigt helhetsintryck.

Men så ser också den feministiska rörelsen ut i dag. Den spretar och har svårt att rymma alla under ett och samma tak. Flera av antologins skribenter varnar inte, som man kanske skulle kunna tro, mest för fascismen eller könsmaktsordningen – utan för den ”generella feminismen”, det vill säga den som inte rymmer nya tankesätt.

”Vi förändras genom våra olikheter”, skriver Mia Liinasson och Marta Cuerta, och som läsare kan jag bara hålla med. De många rösterna lämnar mig med alternativ utan inbördes rangordning och med långt fler frågor än svar, men den lämnar mig inte ensam.

Frida Sandström