Arbetsgivarna flyttar fram positionerna
Den svenska modellen sägs vila på eller bäras upp av två självständiga och jämstarka parter. Deras förhandlingar ses följdriktigt som kraftmätningar mellan likar. Och de slutliga uppgörelserna – avtalen – framställs som lika svårtuggade för båda parter.
Men är det verkligen en sann bild som målas upp? Är parterna jämstarka och uppgörelserna balanserade kompromisser som tillgodoser båda sidors intressen?
En granskning av utvecklingen på arbetsmarknaden under det senaste kvartsseklet ger inte stöd åt en sådan beskrivning. Framgångarna är inte jämt fördelade.
Fackföreningsrörelsen har under de här åren tappat såväl medlemmar som inflytande både visavi arbetsgivare och den politiska sfären, oavsett färg på regeringen.
Arbetsgivarsidan har under samma tid, lite i taget, flyttat fram sina positioner. Det finns få jordskredssegrar att rapportera, men det finns oupphörligen små framgångar att bocka av. Eller vad sägs om följande:
• Anställningsformerna har förändrats i den riktning arbetsgivarna önskat och argumenterat för. Möjligheterna att visstidsanställa har ökat.
• Etablerandet av bemanningsföretag och inhyrning av arbetskraft är också vanligt förekommande och helt i linje med arbetsgivarnas önskan om ökad flexibilitet.
• Lönespridningen har ökat genom att de centrala avtalen förändrats. De innehåller numera mindre uttalade låglönesatsningar och färre styrande centrala regler än tidigare. Det rimmar väl med arbetsgivarnas önskemål.
• De sifferlösa avtalen är en annan arbetsgivarframgång, särskilt påtaglig inom den offentliga sektorn. Men avtalen förekommer också på den privata arbetsmarknaden.
• En mer decentraliserad och individualiserad lönebildning har växt fram. Främst som en följd av att löneprinciperna för arbetare blivit allt mer lika tjänstemännens. Också detta är resultatet av krav som arbetsgivarna drivit.
• Arbetstiderna har också blivit mer i linje med arbetsgivarnas önskan om flexibilitet eller konjunkturanpassning. Möjligheten att variera normalarbetstiden utan att betala övertid har ökat under de här åren.
• På vissa håll, främst inom industrin, har utvecklingen inneburit arbetstidsförkortning för de anställda och kan därför beskrivas som en bytesaffär.
• Försöken att utjämna löneskillnader mellan kvinnor och män har inte heller lyckats för facken, trots ihärdiga försök.
Mot den här bakgrunden är det svårt att inte se förändringarna på arbetsmarknaden som tydliga steg i en riktning – den som arbetsgivarna pekat ut och strävat efter.
Att arbetsgivarna samtidigt som de stärkt sina ställningar lyckats framställa sig som den svagare parten på arbetsmarknaden – det är mycket skickligt.
