”Hirdmans historia är en stafettpinne till mig”

Medan jag var ung är en kampbok. För rätten att bli sedd som människa före kvinna. Det är en kärlekstörstande och kunskapssökande blivande professors personliga historieskrivning, som vävs samman med en politiskt omvälvande kvinnohistorik.

Från Yvonne Hirdmans födelse 1943 fram till att hon tilldelas Kellgrenpriset av Svenska Akademien 2005 tecknas bilden av en kvinna som inte vill fjättras vid normer för vad hon kan göra, hur och med vem.

Den röda tråden genom boken är kärleken. Till männen hon åtrår, till det intellektuella arbetet, till skrivandet. Trots ständiga känslor av otillräcklighet och övergivenhet rör hon sig lika konstant framåt, precis som hennes teorier om genusordningens bojor.

Och det är åt krossandet av bojorna jag jublar. På 50-talet betydde att vara kvinna ”att gifta sig och bli husmor, hemmafru, maka och moder – basta”.
Men inte för Yvonnes mamma, och inte för Yvonne när kvinnlighetens konventioner pockade på uppmärksamhet. Hon ville mycket mer.

Hennes protest mot världen som den påstods vara beskaffad gör mig lycklig. För jag är också Yvonne. Jag vill inte välja att vara hemmakvinna eller yrkeskvinna, jag tänker vara båda. Och jag tänker på allt som har hänt sedan 40-talet, sedan 70-talet, sedan 90-talet, och allt som fortfarande står stilla. Efter 15.56 jobbar vi kvinnor gratis, vi tar hand om barnen, de sjuka och de gamla, och därför har vi fortfarande lägre lön och sämre pension.

Det är därför jag inte kan läsa Yvonne Hirdmans kvinno­historia som något annat än ett stridsrop till mig, en stafettpinne. För kampen att få definiera mig själv som den människa jag vill vara pågår fortfarande.

Vesna Prekopic