Anders Eld: Slopat överskottsmål ändrar inte politiken

Verkligheten kom till slut i kapp politikerna. Finansminister Magdalena Anderssons besked att det är dags att skrota det omhuldade överskottsmålet, och i stället införa ett mål om att de offentliga finanserna ska vara i balans kom inte en dag för tidigt. De ursprungliga motiven till att den offentliga sektorn regelmässigt ska dra in mer pengar än den gör av med har inte längre någon bäring.

Men det är ett misstag att tolka beskedet som en höjning av ambitionerna för välfärden, och den praktiska betydelsen för statsbudgeten lär bli tämligen begränsad. Den som hoppas på mer offensiv, expansiv finanspolitik som ett resultat av det förändrade målet kommer att bli besviken.

Bakgrunden till det är formuleringen av överskottsmålet eller balansmålet. Regeln fram tills nu har varit att hela den offentliga sektorns finanser ska gå med ett överskott motsvarande en procent av BNP över en konjunkturcykel – en period med en låg- och en högkonjunktur.

Den offentliga sektorns finanser består i sin tur av tre delar: staten, kommunsektorn och ålderspensionssystemet. Kommunerna och landstingen omfattas av ett särskilt balanskrav, så den delen går plus minus noll över ett antal år. Däremot redovisade ålderpensionssystemet länge ganska rejäla överskott. Mellan år 2000, då överskottsmålet var fullt infört, och år 2010 var det årliga överskottet i ålderspensionssystemet 0,9 procent av BNP.

Det gjorde livet betydligt lättare för regeringarna, eftersom det räckte med en statsbudget i balans för att överskottsmålet skulle uppnås. Mycket riktigt så redovisar också statens finanser ett överskott på 0,1 procent under perioden 2000–2010.

Men på senare år har läget i ålderpensionssystemets finanser förändrats. Allt fler äldre har gjort att systemet inte längre redovisar stora årliga överskott. Om inte bromsen i pensionssystemet hade satt in efter finanskrisen skulle systemet för närvarande troligen gå back. Under de kommande tio åren väntas denna sektor redovisa intäkter och utgifter som i stora drag tar ut varand­ra. Det medför samtidigt att statsbudgeten inte längre kan åka snålskjuts för att nå överskottsmålet. I stället övergavs målet i det tysta, eftersom finanspolitiken under förra mandatperioden inte bäddade för offentliga överskott.

Att i detta läge gå från ett överskottsmål till ett balansmål innebär därför i praktiken ett närmast oförändrat mål för statens finanser. Något ökat utrymme för investeringar och höjda bidrag till kommunerna blir det således inte heller.

Pensionerna ger inget överskott