”När jag var i din ålder, då tänkte vi inte på pensionen”.
Birgitta och jag möts i skiftbytet. Jag har gjort mina tio nattimmar på vårdgolvet och ska snart få sova. Birgitta är egentligen pensionär. Innan dess var hon stommen på just det här golvet. Hela sitt liv har hon tröstat, lindrat och fixat. Nästan jämt på heltid, utom när barnen var små.
Dagen innan fick jag mitt orange kuvert. Det är det vi pratar om, jag och Birgitta. Jag har jobbat tillräckligt många år för att få en ordentlig prognos för min pension nu. I den står det att jag behöver jobba tills jag är 69,2 år för att få samma pensionsnivå som de som i år går i pension vid 65 år.
69,2 år.
Pensionsmyndigheten förklarar på en mening eller två, att det beror på att medellivslängden förväntas öka. Då måste alla jobba mer och längre, om vi ska ha råd.
Jag förstår resonemanget. Och ändå känns det helt orimligt.
För jag förstår inte hur våra kroppar ska orka. Mina kollegor går sönder långt före 65 års ålder. Knäna, ryggen och handlederna tar stryk av lyften. Magen, sömnen och livet trasas av skiftarbetet. Hjärtat och glädjen går sönder av att inte ha tid att vara tillräcklig.
Till 69,2 år för att få samma pensionsnivå som Birgitta och alla de andra av mina pensionerade kollegor som fortsätter jobba extra, ett år eller två efter 65. För att dryga ut pensionen. För att ha råd med mer än att betala hyran och räkningarna.
Ett år efter 69 fyller jag 70 år. Två år efter 69 blir jag 71.
Jag ser akutmottagningen framför mig. Vårdavdelningsgolvet. Förlossningskorridoren. Ambulansutryckningen. Hemsjukvården.
Och tänker att vi ska jobba där tills vi passerat 70 år. Vi skrattar åt det. Att vi ska dela ut mediciner som vi balanserar på våra rullatorer.
Men det känns på allvar, i ryggen, i magen och i hjärtat. Trots att jag älskar det här jobbet, vill jag inte älska det till döds.
Jag förstår att vi lever längre. Jag förstår att det kostar mer.
Men jag vet också att vi lever olika länge. Väldigt olika länge. Det skiljer 18 år i medellivslängd mellan den högutbildade som bor i Danderyd, jämfört med den som har låg utbildningsnivå och bor i Vårby.
18 år.
Och ju mer klyftorna ökar, desto större blir skillnaden mellan dem som får leva länge efter pensionen och dem som kommer att tvingas jobba tills de dör.
Den orättvisan skär i mig. Och jag undrar om vi inte skulle kunna skapa ett pensionssystem som kompenserade bättre än så här.
Som lät undersköterskorna och metallarbetarna och barnskötarna och fastighetsskötarna leva på sin pension när de fortfarande har tid för liv kvar. Som, med lite mer värdighet, tackade av dem som burit det här samhället på sina kroppar.
Och som kanske lät dem med 18 extra år kvar av livet vara på sina jobb några år till. Utan att gå sönder, och med fortsatt många år som pensionär framför sig.
Vore inte det mer rättvist än det här?
