Anställda det nya riskkapitalet
Under senare decennier har arbetsgivarnas risker långsamt lagts över på de anställda, med osäkra anställningar och ”slimmade” organisationer. Den rödgröna regeringen måste snarast bryta utvecklingen mot att de anställda står för risken och företagsägarna tar vinsten.
Arbetslivet har på vissa punkter gått framåt sedan nittiotalets början, men med de allmänna visstidsanställningarna – kritiserade av EU-kommissionen – och ökat beroende av bemanningspersonal kan arbetares rättigheter stå inför en stor motgång. Och nyckelbegreppet är risk.
Det här går tillbaka till sjuttiotalet när ”risk management” blev ett begrepp i Sverige. Lite längre fram, under nittiotalets finanskris, började anställda i högre utsträckning ses som riskmoment i företags och organisationers budgetar. Börskraschen 2008 cementerade tendensen. Den ökande populariteten hos organisationsmodeller som ”lean” och ”new public management” innebar i sämsta fall att anställda endast betraktades som flexibla utgifter.
En del såg och följde med oro utvecklingen. Sociologerna Ulrich Beck och Anthony Giddens formulerade under 80- och 90-talen begreppet ”risksamhället”: där västvärlden har gått från traditionell industrialism till ett samhälle där det är risker, både inom och utanför gränserna, som styr utvecklingen. Det handlar om allt från naturkatastrofer till börskrascher.
I dag har synsättet också blivit så gott som helt integrerat i våra dagliga liv. Från bolån och orange kuvert till skolval. I en sådan värld finner de otrygga anställningarna sitt bo.
Ett tydligt exempel är allmän visstidsanställning, som smög sig in i svensk lagstiftning trots skarp kritik från EU-kommissionen. Och i vissa branscher har bemanningsanställning blivit ett naturligt nästa steg när en tidsbegränsad anställning upphör. En riskfokuserad personalpolitik är därmed på god väg att få fäste på svensk arbetsmarknad.
Det kan tyckas som en omvänd logik att arbetstagaren måste försvara sin roll som tillgång. Risktagandet är ju en del av företagsamhetens själ, och en eftertraktad egenskap delad av omhuldade entreprenörer från Ingvar Kamprad till Filippa Knutsson. Men risken tycks allt mindre placeras hos verksamheten utan läggs över på dem som också i allt väsentligt tillför värde till företaget – de anställda själva.
Risker kan definieras från organisationers perspektiv, men också från anställdas: psykisk eller fysisk ohälsa, försämrat socialt liv när chefen kan locka med kvälls- och helgarbete som du inte vågar säga nej till. Eller risken för att en dag utan skäl stå på bar backe som är den allmänna visstidens själva idé.
Men det innebär i sin tur en risk för företaget om anställda mår dåligt. Det kan leda till en ond cirkel. Arbetstagarna blir kortsiktiga tillgångar som kan tillföra värde till arbetsplatsen men sedan lämnas därhän. De blir det nya riskkapitalet.
Enligt Länsförsäkringars hälsobarometer från i höstas finns en stor diskrepans mellan arbetstagare och arbetsgivare: Anställda uppfattar att bara 30 procent av sjukskrivningar på jobbet är kopplade till privatlivet –enligt cheferna är det 83 procent.
Här börjar det brännas: Hur rigid är egentligen bilden av det riskabla samhället? Det finns goda skäl att som till exempel Günter Schmid, professor i ekonomi vid Freie Universität i Berlin, utreda riskbalans mellan arbetstagare, arbetsgivare och stat på en marknad där individuella val blir viktigare.
Regeringen är tydlig med att ”new public management” spelat ut sin roll i offentlig verksamhet, och att allmän visstid måste utredas. Men för att skapa en trygg arbetsmarknad behövs en bred omprövning av synen på risker och snabba klipp – oavsett om det är riskkapital eller bemanningsanställda.
