När jag berättar att Magre Mehmet (Låt tistlarna brinna på svenska) var min första romanupplevelse säger min fru, som är helsvenne, att det också var hennes. På jobbet berättar en arbetskamrat hur uppslukad hans far var av Yasar Kemals magiska berättelser och att han brukade prata om dem medan han stekte köttbullar i Stockholmsförorten Årsta under 1970-talet.
Det var där Kemal bodde under exilåren i Sverige och han blev den mest utlånade utländske författaren på de svenska biblioteken under samma decennium.
Yasar Kemal
Jag följer Kemals direktsända begravning i Istanbul. Närmast kistan står rader av toppolitiker. Bakom dem tusentals läsare från alla politiska läger och minoriteter. Det säger något alldeles speciellt om Kemal.
Samma politiker som önskar att han aldrig hade blivit utsläppt ur fängelsehålan tycker sig inte ha råd att inte vara på hans begravning. Det skulle kosta för många röster.
Kemal var socialist, ateist och en skoningslös kritiker av regimen. Trots att han ställdes inför rätta gång på gång vågade inga regeringar stöta sig med honom offentligt under hans 70 år långa författarliv. Politikerna visste att alla älskade Kemal. Han var landets mest läste författare genom tiderna.
Han var en fattig bondpojke som föddes av kurdiska föräldrar 1923, samma år som den turkiska staten grundades. Han förlorade sin far när han var fem år. Fadern knivhöggs till döds, mitt under fredagsbönen i en moské, av alla platser. Och han som höll i kniven var hans egen adoptivson, av alla personer.
Kemal tvingades lämna skolan för att jobba på bomullsplantagerna och risfälten innan han fyllde tolv. Och det var då han kom i kontakt med den outsinliga källan till sina magiska berättelser: trubadurerna som vandrade runt för att sjunga klagosånger om rebellerna i bergen.
Vid den tiden hade minst 500 rebeller sökt skydd i Taurusbergen i närheten av Kemals hemby. En del revolterade mot staten, andra var förälskade par på flykt undan gubbväldets hedersstinna mördare.
Gemensamt för dem var revolten. De reste sig mot överheten gång på gång, trots att de visste att det skulle sluta med ett brutalt nederlag varje gång.
Kemals böcker gavs ut på 40 språk och i över 150 upplagor världen över. Men han fick inte skriva en enda bok på sitt modersmål, kurdiska, som fram till nyligen var förbjudet i ett särskilt språklag.
En sorg som han tog med sig i graven.
