Sätt gränser för politikers extraknäck
”Jag kan träffa vilken ambassadör jag vill – personligen – och det ger ett tillträde som är användbart.” Orden kommer från den brittiske parlamentsledamoten Sir Malcolm Rifkind när han tror att han pratar affärer med ett kinesiskt handelsbolag. Men egentligen är de förklädda tv-reportrar från Channel 4.
Händelsen ställer frågor om hur väl Sveriges riksdag är rustad för att undvika korruption och intressekonflikter.
Inför parlamentsvalet i Storbritannien i maj har politikers sidoinkomster seglat upp som en het fråga. Arbetarepartiet Labours ledare Ed Miliband gick på onsdagen till sitt hittills hårdaste angrepp mot de konservativas David Cameron om konsult- och styrelseuppdrag bland ledamöter av underhuset.
Enligt Labour borde ledamöter inte få ta sådana avlönade uppdrag, och de vill dessutom sätta ett tak för andra sidoinkomster.
Förslagen är välbehövliga. Enligt BBC uppger 108 av parlamentets 650 ledamöter att de har sidouppdrag, och en klar majoritet av dem sitter för det konservativa Tories.
Men såväl Tories som Labour skakas av den nyligen briserade skandalen, som bara är en av flera liknande under senare år: två ledamöter och tidigare utrikesministrar tvingades i veckan lämna sina politiska uppdrag sedan de filmats när de erbjudit politiska tjänster mot pengar.
I intervjuer med dold kamera trodde Malcolm Rifkind och Jack Straw att de som konsulter förhandlade med ett Hong Kong-baserat företag – i själva verket var det reportrar från brittiska Channel 4.
De två anser dock att de ”inte har något att skämmas för” och att de ”inte gjort något olämpligt”. Det är ännu inte utrett om de två faktiskt begått några brott med sitt handlande, men att de är brända som politiker för en överskådlig framtid står i alla fall klart.
Också i Sverige är sidoinkomster bland riksdagsledamöter vanliga, och de är knappast reglerade eller särskilt omdiskuterade. Enligt TT:s senaste tillgängliga kartläggning hade 65 riksdagsledamöter 2012 en sidoinkomst på över 100 000 kronor vid sidan av sitt vanliga riksdagsarvode.
Moderaten Staffan Anger toppade listan med sina 16 styrelseuppdrag för 1,25 miljoner kronor årligen. 2010 satt en av tre riksdagsledamöter i aktiebolagsstyrelser, enligt en SVT-granskning.
I Sverige har debatten mest kretsat kring inkomstgarantier för ledamöter och karenstid mellan politiska uppdrag och andra jobb. Samtidigt finns det omfattande, fortgående kopplingar mellan politiker och till exempel vinstdrivande bolag i vård, skola och omsorg.
Frågan om sidoinkomster och hur de kan påverka de politiska uppdraget är inte enkel. Ett och annat extraknäck kan framstå som både behjärtansvärt och naturligt.
Men oavsett sammanhang borde fler ledamöter överväga det lämpliga i att uppbära ett arvode för full tjänst i riksdagen och samtidigt plocka ut pengar vid sidan om. En anständig gräns, som den Labour vill ha i Storbritannien på 10 till 15 procent av riksdagsarvodet , är rimlig.
För styrelse- och konsultuppdrag finns utan tvivel ett behov av reglering. Bara misstanken om att en svensk Rifkind eller Straw mot rundlig ersättning erbjuder politiska tjänster till privata företag är tillräckligt för att ge sömnsvårigheter för den som vill värna demokratin.
Sedan 2008 måste svenska riksdagsledamöter, liksom de brittiska, redovisa sidouppdrag och ekonomiska intressen i ett offentligt register, däremot inte hur mycket de tjänar på dem.
Extraknäckens försvarare i både Storbritannien och Sverige hävdar att det är bra att stå ”med en fot i näringslivet”. Problemet är bara att riksdagsuppdraget är på heltid, och om bara ena foten står i plenisalen påverkas per automatik det politiska åtagandet.
Det är dags att vi även i Sverige tar tag i lagstiftningen kring extraknäcken – också när det inte är makten över ett kungarike som tränger.
