Märkliga turer kring DO:s lokalisering
Symbolpolitik tenderar att föda mer symbolpolitik. Hur ska man annars se på att de anställda på Diskrimineringsombudsmannen, DO, inte längre ska utlokaliseras till Tensta eller Rinkeby?
De 20 minuterna som det tar till Tensta med tunnelbanan från dagens placering av myndigheten är ju ingenting mot de miltals med väg och järnväg som dagligen slits av jobbpendlare över hela landet.
När Erik Ullenhag och alliansregeringen 2013 beslutade att flytta DO från Stockholms innerstad till Tensta eller Rinkeby var det i efterdyningarna av oroligheter i de nordvästra förorterna. På många håll sågs beslutet därmed som såväl senfärdigt och symboliskt.
När den nya regeringen nu beslutar att avbryta flyttplanerna blir det tyvärr naturligt att återanvända det symboliska perspektivet. Ullenhags reaktion, att ”man ökar ett läge där man stigmatiserar en sån här stadsdel i stället för tvärtom”, har en del bäring även om hans ursprungliga plan mycket väl kunde läsas som en sorts stigmatisering i sig.
Enligt demokratiminister Alice Bah Kuhnke är det främsta skälet till den stoppade flytten att lokalerna som varit aktuella inte når upp till myndighetens krav, men kritisk personal på DO har tidigare påtalat att en flytt bland annat kan försvåra rekrytering och skapa för stor personalomsättning.
På ett nationellt plan känns diskussionen lätt märklig, när den rådande massarbetslösheten leder till att många tvingas söka jobb i andra landsändar, med uppslitande flyttar eller timmar av ohållbar, ibland rent hälsovådlig pendling till nya arbetsplatser – dessutom allt oftare med osäkra anställningar.
I en studie från 2012 uppgav en majoritet av tillfrågade svenska pendlare att de hade minst 30 minuter till sin arbetsplats, och fler än 1,3 miljoner svenskar jobbpendlar dagligen. För DO handlar det om en pålitlig tunnelbaneresa 20 minuter från de nuvarande lokalerna till en annan stadsdel.
Utanförskap visar sig så klart inte bara i geografiska avstånd, men nog kan turerna kring DO kännas lite svåra att relatera till för den som inte bor just i Stockholmsområdet. Det framstår som något väsensskilt från den övriga arbetsmarknaden, och blottlägger på så sätt ofrivilligt ett utanförskap som råder bland arbetslösa och utsatta. DO:s flytt blir en tummetott i sammanhanget, en som det dessutom uppstår konflikt kring.
Målsättningen tycks nu åtminstone vara att hitta andra lokaler utanför centrala Stockholm. Här krävs stor tydlighet och transparens från samtliga inblandade parter för att undvika att Ullenhags ”signalvärde” lever kvar som ekon i nuvarande regerings beslut. Det är öppet mål om ingen bra lösning presenteras relativt snabbt. Det sista vi vill se är att en åtgärd som, om än missriktad, någonstans var tänkt att minska ett utanförskap istället bidrar till en negativ debatt om segregation. Det skulle motverka såväl Bah Kuhnkes, bostads- och stadsutvecklingsminister Mehmet Kaplans och DO:s övriga viktiga arbete för minskad diskriminering och för ökad samhällelig gemenskap och demokrati.
För det arbetet behövs mer än på länge.
Och i förlängningen bör utlokalisering av statlig verksamhet återigen utredas i vidare mening, gärna en bra bit utanför huvudstaden. Av ett femtiotal myndigheter som startades under regeringen Reinfeldt placerades tre fjärdedelar i Stockholm: en sådan utveckling finns det alla skäl att bryta.
