Kriget kommer nära svensk vardag

Jag läser Jerker Virdborgs novellsamling Skyddsrummet Luxgatan när jag hör om nioåringen som blir misshandlad av en ordningsvakt i Malmö. Konsten möter verkligheten.
Virdborgs novellfragment är som tavlor i en utställning med, som jag ser det, två gemensamma teman: rädslan för att lägga sig i, och vad den fegheten får för konsekvenser.

De flesta berättelserna berör dagens Sverige, men i krigstillstånd. Alla är rädda, duckar, gör som de blir tillsagda.

En soldat hittar ett ensamt barn i en småländsk skog, men lämnar honom. Det är ju krig. En mamma med ett spädbarn vill fly för sitt liv till andra sidan fronten genom ett svenskt sommarstugekärr, men människosmugglaren vågar inte ta risken att barnet ska skrika.

Jag gråter. Och skäms. Varför gråter jag inte för varje barn som lider? Genom att göra kriget till något i vår egen svenska vardag tvingar Virdborg även dem som sluppit uppleva krig att ta in det omänskliga som är många människors vardag.

Det är det här som jag tycker är konstens viktigaste uppgift: att göra oss mer empatiska. Tack.

Ida Therén