Jag har börjat simma. Varje fredag packar jag min tygväska med bikini, och handduk, och ett hänglås med nyckel fastsatt i en hårsnodd.
På badhuset närmast mig möter jag min kollega och vän M. Det var hennes idé från början. Att vi skulle simma. Jag är egentligen ingen sportig person. Inte ens en person som gillar motion. Jag ogillar att göra saker jag inte är bra på. Så i stället för att först skratta åt att jag inte kan dyka eller åka slalom, och sedan försökt lära mig, har jag skämts och sett till att undvika situationer där kan jag avslöjas. Duktig flicka med prestationsångest kan det nog kallas.
Men nu simmar jag i alla fall. Tantsim som det kallas. Med håret i en knut och nacken lite sträckt för att slippa bli blöt i håret. Varv efter varv. I fyrtio minuter. Och jag tänker nästan inte en sekund på att jag är dålig som inte kan crawla eller simma med huvudet under vattnet.
Både före och efter bastar vi. Det är M som har lärt mig. Hon är från Finland. Och i bastun trivs jag nästan ännu bättre än i bassängen.
Det är också något nytt. Jag har ogillat att vara naken inför människor och har i första hand sett det som ett tillfälle där min kropp kommer att bedömas. Det är sorgligt. Att jag i snart trettio år inte kunnat njuta fullt ut av värmen som finns där inne, eftersom jag har haft fullt upp med att tänka på att mina bröst är små eller mina ben är orakade.
Nu försöker jag låta bli att tänka på det. Det är inte det enklaste.
Det finns någon dubbelbestraffning i det där. Som tjej lär man sig att man blir bedömd och en stor del av min personlighet beskrivs ofta genom hur jag ser ur. Samtidigt ska jag som modern feminist inte bry mig eller ta åt mig.
Jag misslyckas ganska ofta med det.
Och då har det varit lättare att låta bli bastun där man måste sitta naken, och bara duscha snabbt. Än att faktiskt försöka parera sin egen kroppsuppfattning med hur man tänker att den borde vara.
Jag tänker att jag har tanterna i bastun att tacka för att det går så bra som det går. Jag ska inte romantisera deras egen kroppsuppfattning, men jag märker hur deras blickar tittar eller snarare inte tittar på mig.
Medan jag fortfarande sneglar runt i någon form av jämförelsehets mellan min kropp och andras, är jag helt ointressant för dem. De nickar möjligtvis mot mig. Men sen fortsätter de prata med en väninna eller stirra upp i taket.
Kanske är det att tanterna har övat på att inte bry sig. Jag hoppas det. Att det är deras eget val och önskan om att inte bry sig om vad andra tycker. I så fall ska jag också öva, och hoppas jag kan lära mig att gå lika obekymrat över kakelgolvet och njuta lika mycket av mitt tantsimmande, som de verkar göra.
Men egentligen hade jag önskat att jag slapp. Egentligen önskar jag att jag aldrig lärt mig det från början: att vara en duktig flicka eller att bedöma min kropp så hårt.
Då hade jag nog dykt i dag.
