Skäl att ångra löften till lärare
Under mer än tio år har lärarkåren haft ”pole position” i den allmänna lönedebatten. Bilden av en yrkeskår som är dåligt avlönad har etsat sig fast.
Skickligt har de två lärarförbunden år efter år lyckats bygga upp ett allt större politiskt tryck kring sina löner som också kopplats samman med de svaga skolresultaten.
Under 2014, i valkampanjernas hetta, kom så belöningen. Miljard efter miljard lovades ut till just lärarkåren. Från 2016 och framåt ställer staten varje år upp med en påse innehållande tre extra miljarder till lärarkåren.
Nu ska det äntligen bli ordning och reda i skolan.
Sambandet mellan extrapengar till lärarkåren och elevernas prestationer är visserligen inte glasklart. Men den lite krokiga tanken är att högre löner ska locka till sig än duktigare studenter att vilja bli lärare och det ska i nästa steg innebära att eleverna får bättre lärare till sin hjälp och därmed också blir duktigare än i dag.
Någon snabb utvärdering av experimentet är dock inte möjlig. Först efter statlig påfyllning av lärarlönekontot de närmaste fem åren eller så kan strategin utvärderas.
Att staten på det här oblyga sättet lägger sig i ordningen för lönebildning verkar inte bekymra någon politiker, åtminstone inte för tillfället.
Kanske ångrar sig dock den rödgröna regeringen redan nästa år. Då kan en lång rad andra yrkesgrupperingar vädja eller kräva samma lönemässiga behandling som lärarkåren blivit lovad.
• Längst fram i kön finns socialsekreterare som enligt undersökning efter undersökning är överhopade av arbete med både barn och vuxna som far illa i massarbetslöshetens spår. Att ge dem drägliga löner och villkor kan rimligen inte vara mindre angeläget än att stötta landets lärarkår.
•Lägg till alla anställda inom vården och omsorgen där hundratusentals anställda utför betydelsefulla insatser och har hur många goda skäl som helst för högre löner och bättre villkor. Vilka argument ska få de här grupperna att avstå från rättmätiga krav sedan lärarna särbehandlats?
Det är därför i sanning bäddat för en mycket besvärlig avtalsförhandling vintern och våren 2016.
Ansvaret för det hotande kaoset vilar tungt på regeringspartierna. Drömmen att alla andra grupper ska acceptera särbehandlingen av lärarna utan kompensation blir inget annat än en dröm.
För den som orkar lägga örat mot rälsen hörs redan mullret från en lång rad grupper som ser sig som minst lika felavlönade som lärarkåren.
Det kan dessutom bli svettigt eller rent av omöjligt att be industrins anställda förhandla fram ett märke för löneökningarna som ingen eller allt färre accepterar. Och hur går det då med lönestabiliteten?
