Bah Kuhnke: Jag kan fylla Globen med haters

Den nya kulturministern möttes av stor nyfikenhet, följd av en våg av kritik. Sen kom hon tillbaka.

Efter hennes besök i Västerbotten tar flera personer jag möter, oberoende av varandra, upp hur kulturministern charmade hela Jokkmokks marknad.

Statsrådet Bah Kuhnke har även hand om demokratifrågor och minoritetsfolk. Nu är frågan om hon kan åstadkomma någonting.

Kanske hade jag tänkt att kulturminister Alice Bah Kuhnke skulle vara lite reserverad.

Vi har aldrig träffats, men hon nästan tacklar mig när jag anträder kontoret i den hermetiskt tillslutna departementsbyggnaden på Drottninggatan i Stockholm.

– Där är du! ropar hon. Snabbfrågorna avsedda att värma upp behövs inte. Skratten är många och friska under de 80 minuter intervjun varar. Hennes entusiasm smittar.

När hon väljer Athena Farrokhzad framför Agneta Pleijel säger hon lakoniskt att det är ett politiskt korrekt val. Det beror på vilka kretsar man tillhör, tänker jag.

– Du blir stenad oavsett vad du väljer, säger jag.

– Ställ er i kö bara, svarar hon och slår ut med handen. Jag har så många haters att jag kan fylla Globen.

Ibland krockar de två regeringspartierna, medger kulturministern.

– Det är väldigt, väldigt olika kulturer. Sossarna har sin kärna i arbete; här och nu till varje pris. Det är fantastiskt, det har byggt upp vårt land, men därför blir det dynamik när vi miljöpartister tar in ett hållbarhetsperspektiv.

Är Sverige ett klassamhälle?
– Ja.

Hur märker du det i din vardag?
– Min vardag präglas av politik. Vi har regeringssammanträde varje torsdag med beredning där statsråden lyfter aktuella frågor och det är så uppen­bart att vi lever i ett klassamhälle. Jag tror ärligt talat att det är få som ifrågasätter det i dag, även om de har svårt att ta ordet klass i sin mun. Ordet är laddat.

Klassamhället vill hon bekämpa med kultur. Kulturen som en positiv rättighet, en del av välfärden, likvärdig med utbildning och vård.

– Att säkerställa att vi har ett fritt kulturliv och sedan skapa tillgänglighet och möjlighet för människor att ta del av kulturen, det motverkar klassamhället. Idag saknar allt för många möjligheten att vara aktiva medborgare.

Du har ingen tidigare erfarenhet av toppolitik eller partipolitik. Är det en brist?
– Jag är inte avlad på Bommersvik, men jag känner att jag kan kompensera med de andra erfarenheter jag har. Min eld är stor.

Kritikstormen i inledningen av din statsrådstid, vad berodde den på?
– Många längtar efter en progressiv kulturpolitik. Man hade med rätta höga förväntningar efter åtta år med borgarna. I den kontexten blev besvikelsen över mig än större.

Skulle du hållit käft?
– Nej, jag sitter här nu och jag kommer att göra skillnad. Jag har en väldigt stor tilltro till min prestationsförmåga, en stark känsla av att det här är bara början, säger hon.

En av de saker hon fick kritik för, bland annat av DN Kulturs chef Björn Wiman, var hennes artikel om att kulturpolitikens mål var ett ekologiskt hållbart samhälle.

Vad menade du egentligen?
– Många frågar om jag ångrar mig, men det gör jag absolut inte, säger hon. Konsten får oss att få nya perspektiv och utmanar normer. Vi behöver mer konst i vårt samhälle. Konst kan inte överkonsumeras, medan jordens resurser i dag överkonsumeras, detta är min ideologiska övertygelse. Kulturen kan vara en del av en sådan övergång, säger hon. Därför blir det hotande när jag talar om att utmana dagens konsumism med konst och kultur.

Trots kritiken var hon inte helt oförberedd på politiken. Diskussionen om att kliva in i MP hade pågått i flera år med ledande miljöpartister.

”Jag har varit nära miljöpartiet länge.” Det krävdes uppenbarligen en statsrådspost för att få henne att ta klivet.

Jag berättar en stund om filmen Citizen four om Edward Snowden och NSA-avslöjandet jag just sett.

– Valter Mutt, din partikamrat, kräver att Snowden ska få ta regeringsplanet till Sverige, säger jag.

– Nu är jag för dåligt insatt, svarar hon. Men vad jag minns blev han erbjuden att få en rättegång i Sverige.

– Nu blandar du ihop Snowden med Assange, rättar jag.

– Just det Snowden! Vad var frågan?

– Borde han inte få beskydd?

– Jag kan för lite om honom, men generellt borde vi bli bättre på att försvara mänskliga rättigheter och att ge asyl till dem som ställer yttrandefriheten på sin spets. Kan man inte debattera och avslöja sådant som Snowden och andra visselblåsare avslöjar, då är det en väldigt tunn rättsstat, säger Bah Kuhnke.

Bland det första och mest kritiserade den borgerliga regeringen gjorde var att ta bort Kultur i arbetslivet-pengarna samt stöden till ”En bok för alla”, arbetsplatsbiblioteken och ”Läs för mej, pappa”.

Kommer nya pengar till det, kommer det att märkas att vi har en arbetarregering?
– Ja, just det …, säger kulturministern och låter som att hon inte vet vad jag talar om, … det är något vi för diskussioner med Socialdemokraterna om, säger hon.

Det har funnits stora förhoppningar i fackföreningsrörelsen att med en röd regering så kommer det här tillbaka, säger jag.

– Det kommer inte tillbaka 2016, säger kulturministern.

Men klassamhället syns i exempelvis LO-männens sjunkande läsning. Vad ska regeringen göra åt det? Det handlar om småpengar i budgeten.
– Läsarbetet är en central del av vår mandatstrategi. Läsandet i stort kommer vi satsa på, men partierna har olika betoning, säger hon.

Statsrådet har också ansvar för mediefrågorna. Jag undrar hur hon ser på mediekrisen.

– Jag talar med enormt många journalister som vittnar om ett enormt kall men också om dåliga arbetsvillkor och att de tvingas göra avkall på sin yrkesheder idag. De hinner inte ställa kontrollfrågor och granska källor. Det är en mardröm, för vi måste ha granskande journalistik.

Har ni möjligheter att gå in med mer än de 35 miljoner som nu lagts på ett innovationsstöd inom presstödet?
– Vi har en medieutredning …

Men nu dör tidningarna framför våra ögon och de kommer inte tillbaka.
– Vad är politikens roll? Det är inte regeringens uppgift att lösa dåliga affärsmodeller. Vår roll är att skydda demokratin.

Vi har blivit varma i kläderna. Vi börjar gräla om filmpolitiken.

Jag hävdar att Sverige aldrig byggt klart en statlig filmpolitik, som den danska.

Kulturministern protesterar högljutt. Svensk film är bättre än den danska, menar hon.

Vissa säger att regeringen är en tandlös minoritetsregering. Vad säger du till dem? Är ni tandlösa eller blir det verkstad?
(För första gången på 75 minuter är hon tyst tio sekunder. Fotografen passar på och tar en stillbild.)
– Det är ett nytt läge i svensk politik, säger hon allvarligt. Men jag har utnämningsmakt, 400 personer (som ordförande och styrelser i Operan, Dramaten, statliga museerna och kulturrådet) under fyra år kan jag utse.

– Vi kommer att göra skillnad, vi har en annan politik.

Daniel Suhonen är författare, debattör, chef för tankesmedjan Katalys