Med språket som konstnärligt verktyg

När ord som ”näthatare”, ”misshandel” och ”våldtäkt” riskerar att bli alltför vardagliga tvingar konstnären Rebecka Bebben Andersson oss att läsa dem på nytt. I sviten Orden som ingår i utställningen ”Holy Shit” har hon under den gångna hösten samlat nyhetsnotiser om våld mot kvinnor ur tidningen Metro. Orden vrider på vår syn på såväl offer som förövare.

I boken The Concise Book of Visa Application Forms har Meriç Algün Ringborg samlat formulär för visumansökningar från hela världen. Även de är exempel på ord som utövar makt; här om vem som har rätt att vistas i ett land.
 När man läser några av visumfrågorna på de stora affischtavlor, som ingår i Meriç Algün Ringborgs utställning, framstår de som absurda och det byråkratiska språkbruket som maktfullkomligt.

Att språket kan hjälpa oss att formulera vad det innebär att existera som människa blir tydligt i författaren Mara Lees text Skuggornas materialitet är minst lika påtaglig som originalets, som hon skrivit till tre videoverk av Lisa Tan.

Videoverken är i sin tur en väv av minnen, vårt undermedvetna och språket – och baseras på texter av Susan Sontag, Virginia Woolf och en av de sista tv-intervjuerna med den brasilianska författaren Clarice Lispector.

Jaume Plensas draperier av handblåsta glasbokstäver är ytterligare ett konstnärligt sätt att materialisera litterära texter, i det här fallet av den brittiske poeten William Blake.

Tillsammans visar de olika konstverken att det inte finns några oskyldiga ord eller betydelselösa formuleringar. Men framförallt påminner de och konstnärerna oss om vikten av att aldrig låta sig begränsas i sitt sätt att använda språkets som ett redskap för att tänka annorlunda.

Thomas Olsson