Jag pressar mig ned i flygplanssätet. Mannen bredvid har rakad hjässa och är stor som en halv oxe. Han och ett gäng byggjobbare är på väg upp till Nordnorge.
Två veckors hårt jobb, sen tre veckor ledigt och tillbaka. Lönen är bra men inte fantastisk. Som i Sverige ungefär.
Hans blick var blå men hjärtat förmodligen rödare än jultomten.
– Jag är en arbetare, sa han flera gånger.
Det var inte utan stolthet men mer som ett sorts konstaterande.
– Jag är en arbetare.
Efter ett tag berättar jag att jag är journalist. Då spände han blicken i mig.
Han var arg. Arg på media i allmänhet och Expressen i synnerhet.
Samma morgon hade tidningen publicerat en debattartikel där högermannen Fredrik Segerfeldt pangade på LO.
För er som inte känner till honom kan man säga att han är högerns slagskepp i migrationsdebatter. Likt en gäckande Bismarck far han runt och fyrar av sina kanoner mot allt rött som hamnar på radarn. Denna gång laddade han med en rapport där han försöker måla in facket i en främlingsfientlig hörna i samband med EU-utvidgningen 2004.
Det lustiga är att jag bara någon timme innan jag satt mig i flygplansstolen var och kommenterade rapporten på Timbro. Och nu satt jag där. I flygplanet. Lyssnandes på min granne som var upprörd över att än en gång pekas ut som främlingsfientlig.
– Inte fan är jag det, sa han. Jag har jobbarkompisar från forna Jugoslavien, Polen och många andra länder. Men tidningarna skriver ju aldrig om hur det är.
Sen berättade han.
Han pekade ut gangsters i byggbranschen, de värsta arbetsplatserna och sa att det snarare var regel än undantag att utländska byggjobbare fick sämre lön och fick göra de farligaste jobben. Inte sällan utan skyddsutrustning.
– Men det är ert fel. Ni journalister. Ni skriver inte om såna som oss sedan A-pressen försvann, dundrade han och spände blicken i mig.
– Hon där, sa han och pekade på sätet framför. Hon vet inte ett skit om hur vi har det. Det gör inte han fem rader framför heller, la han till.
Det är en tanke.
Att vi lever i olika bubblor. Högermannen som skriver i sitt bubbeluniversum, byggjobbaren som jobbar i sitt och journalisten i ett annat.
Några dagar senare surras det om en märklig film på Göteborgs filmfestival.
Den handlar om svenska ungdomar som åker till Norge för att skala bananer.
Kanske finns det ett bananuniversum också.
