Nyliberalismens fall:
Än syns inga tecken i skyn

Essä Den som trodde att finanskrisen 2008 skulle sätta punkt för nyliberalismen och driva fram reformer hade fel. Det blev inget systemskifte. Men varför missades tillfället? Eller ser vi bara början på slutet för ideologin? Kent Werne läser tre ekonomer som analyserar krisåren.

Avgörande händelser, då historien bytte spår: Stormningen av Bastiljen 1789, skottet i Sarajevo 1914, börskraschen 1929, terrorattacken 2001.

Var Lehman Brothers fall 2008 ett sådant tillfälle?

Den som lyssnade på maktens män samma höst kunde lätt tro det, att finanskrisen just satt punkt för tre decennier av nyliberalism och öppnat dörren till ”en ny ideologisk era”, som Washington Post uttryckte det.

För det var inte bara Barack Obama som pratade om ”change”. Storbritanniens premiärminister Gordon Brown utlovade ”stora och väldigt radikala förändringar”, medan Frankrikes president Nicolas Sarkozy tyckte att det var dags att ”omforma hela det finansiella och monetära systemet”.

Vad som året innan hade ansetts otänkbart – banksocialiseringar, keynesiansk stimulanspolitik, återregleringar – verkade nu inte bara möjligt utan oundvikligt. Och om det monumentala marknadsmisslyckandet motbevisade högetrekonomen Milton Friedman i mycket verkade han åtminstone få rätt i sin numera ökända spaning: att bara en rejäl kris kan åstadkomma verklig förändring.

För svår var krisen. Och given tycktes förändringen. Ändå står vi här sex och ett halvt år senare utan större trendbrott.

Den dödförklarade keynesianismen gjorde visserligen plötslig och otippad comeback, men begravdes snart igen. Samtidigt har klyftorna mellan de rika och resten – som enligt flera ekonomer bäddade för finanskrisen – fortsatt att växa. Och av den aviserade upptuktningen av finansmarknaden blev det inte mycket.

Just de tandlösa regleringsförsöken är temat för den brittiske ekonomen och finansmarknadsexperten Eric Helleiner i boken The Status Quo Crisis. Finanskrisen visade sig bli en konserverande snarare än en omvandlande händelse, konstaterar han. Ett missat tillfälle att förändra spelreglerna och förebygga fler kriser. Men varför?

Eliternas och pengarnas makt, svarar han, eller mer precist ”det ihållande inflytandet från inhemska grupper som föredrog status quo”. I såväl USA som Europa har bankerna, kapitalisterna och deras lobbyister satt sig på tvären mot alla regleringsförslag som missgynnat dem. Svängdörrarna mellan finanssektorn och politiken har snurrat allt snabbare. Såväl Obamas finansmarknadsreform som EU:s bank­union urvattnades, och särskilt USA har motsatt sig hårdare regleringar på global nivå.

I Hall of Mirrors kompletterar den amerikanske ekonomen Barry Eichen­green bilden. Han har ägnat decennier åt att analysera 1930-talsdepressionen – som ju ofta jämförs med 2008 års finanskris – och ser både likheter och skillnader.

Den ekonomiska elitens makt var inte direkt svagare i slutet av 1920-talet. USA:s finansminister 1921-1932, Andrew Mellon, var exempelvis bankir och rik som ett troll. I Sverige tog den liberale statministern CG Ekman emot generösa mutor från en annan riking, tändstickskungen Ivar Krüger. Och så vidare.

Men depressionen blev en katastrof, inte bara för de många miljoner som förlorade jobbet, utan också för de eliter som först spekulerade sig in i krisen och sedan styrde ner i avgrunden genom att klamra sig fast vid guldmyntfoten och driva en passiv låt gå-linje i övertygelsen om att det privata näringslivet skulle återhämta sig självt.

Kapitalismen var på fall, legitimiteten försvann, eliternas makt rubbades. Vilket öppnade för Hitler i Tyskland – men också för New Deal i USA och krispolitik i Sverige. Och senare för Bretton Woods-systemet, som gav oss tre finanskrisfria decennier.

”Erfarenheten från 1930-talet tyder på att radikala reformer bara är möjliga i händelse av en exceptionell kris”, skriver Eichengreen. Men 2008 och 2009 lyckades politiker och centralbankschefer trots allt undvika ”det värsta”, menar han. Man gav bankerna hjärtlungräddning och blodtransfusioner, löste upp proppar och injicerade biljoner i realekonomin. De styrande hade uppenbarligen lärt sig av 30-talets misstag.

Åtgärderna tog vinden ur reformseglen och gav den nyss kallsvettiga finanseliten chansen att omgruppera sig och befästa status quo.

Samtidigt var stimulanspaketen alldeles för klena, argumenterar Eichengreen, vilket gjorde återhämtningen till en ojämlik historia. För en utblottad grekisk pensionär, en arbetslös ung spanjor eller en svensk fas 3:are är det säkert föga trösterikt att världens ledare åtminstone lyckades avvärja ett ännu värre elände.

Arbetslösheten lade sordin på stämningen och eliminerade många makthavares chanser att bli återvalda. Samtidigt förenades konservativa gräsrötter och nyliberala ekonomer i ett högljutt och välfinansierat motstånd mot det växande skuldberget, och redan 2010 – när Teapartyrörelsen möblerade om Washington och Eurokrisen bröt ut på allvar – drogs svångremmen åt. Doktrinen som hävdar att en kris bara kan botas genom nedskärningar och lönesänkningar var tillbaka. Austerity på engelska.

Vilket också är titeln på en historisk exposé signerad den skottske ekonomen Mark Blyth, som menar att åtstramningsfilosofin är både falsk och farlig. Den har inte fungerat, allra minst i eurozonen. Skuldbergen har fortsatt växa och arbetslösheten närmat sig 30-talsnivåer. Rädslan för inflation har övergått i en oro för permanent stagnation – och för den radikalhöger som tar sats i hopplösheten.

Historien bytte inte spår 2008. Eller är tåget bara försenat? Även på 30-talet dröjde det innan den aktiva finanspolitiken fick rejält fotfäste. Och det krävdes faktiskt ett världskrig innan depressionen var helt överspelad.

Är Syrizas valseger i Grekland tecknet som förebådar skiftet?

Kent Werne