En simulants bekännelse
Under många år var jag en regelbunden simulant.
Så här var det:
Jag hade det roligaste jobb jag kunde tänka mig. Jag skrev i en tidning och det var roligt och meningsfullt och en gång berättade till exempel en taxichaufför en historia för mig – som jag hade skrivit och som han hade läst på morgonen.
Men ibland blev det för mycket. Själen och kroppen blev trött och behövde vila.
Ett par gånger om året brukade det hända, för det mesta en gång på hösten och en gång på våren. Jag skrev mig sjuk utan att vara sjuk.
Tekniken hade jag lärt mig av styvfar. Han tog en näsduk och höll för munnen när han ringde, hostade ett par gånger då han hörde att någon svarade och kved fram att han var vansinnigt förkyld.
Men det var han ju inte.
För på den här tiden ringde man Försäkringskassan förstår ni. Och eftersom detta var före karensdagarnas tid fick man betalt från första dagen man var sjuk.
Jag ringde alltid på en tisdag eller onsdag eftersom det såg illa ut att göra det en måndag.
Jag minns euforin som genomströmmade kroppen när jag lagt på luren.
Att svepa in sig i morgonrocken, laga en kanna te till, sjunka ner i soffan och läsa allt i tidningen och begrunda det som stod där och fundera på om man lite senare skulle plocka ner Juloratoriet av Göran Tunström från bokhyllan och läsa om den.
Och så var det så fridfullt tyst och stilla i huset eftersom alla andra gått till jobbet.
En gång ägnade jag flera timmar åt att göra rent kylskåpet. Medan det strömmade vacker musik ur radion plockade jag ut hylla efter hylla, glasskiva efter glasskiva, tvättade och torkade noggrant och långsamt. En zenbuddistisk upplevelse.
Men lite dåligt samvete hade man. Det hörde till.
Och lite orolig var man att bli avslöjad. Att det skulle ringa på dörren och en herre med slips från Försäkringskassan skulle stå där med bister min och hålla fram en febertermometer.
Men inte kom det någon och ringde på. Jag minns inte att någon blev kollad.
Var det så att man litade på folk?
Men i och med att man trodde att det var så var det ett risktagande att till exempel ge sig ut och promenera i den nyvunna friheten. Någon kunde ringa och mobiltelefoner fanns tyvärr inte på den tiden.
Jag brukade lägga av luren så att de tutade upptaget och ruscha till affären för att handla någonting gott som gärna tog lång tid att laga – vilket passade för dessa dagar med mycket tid.
En vecka hade man på sig. Därefter krävdes läkarintyg. Men tre dagar brukade räcka.
Och efter det att man gått tillbaka till jobbet, glad och pigg igen, fick man en blankett från Försäkringskassan att fylla i och pengar insatta på kontot efter några dagar.
Dessa fria dagar var den bästa friskvården i världen – som kanske gjorde att jag aldrig blev riktigt sjuk på allvar.
Tillbaka på jobbet kunde kamraterna fråga om man hade varit mycket sjuk. Nej, nej! Jag vilade, kunde man svara utan att skämmas.
I dag oroar man sig för att sjukskrivningarna ökar dramatiskt.
Tacka fan för det när tumskruvarna dragits åt allt mer på folk och behovet av friskvård – av den här typen – torde vara större än någonsin.
Att få vila ut.
