Svält, mord, schamaner och massor med vodka

Den polska journalisten Jacek Hugo-Bader fyller 50 och bestämmer sig för att åka genom den ryska kontinenten. Han skaffar en halvskruttig rysk bil och ger sig av under den Sibiriska vintern. Enkelt och briljant skildrar han mötet med människor på vägen genom den enorma landmassan. Ursprungsfolk som är på väg att dö ut på grund av en självmordsepidemi. Gangstarappare, hippies och punkare. Svält, mord och schamaner. Och den enda djurrättsorganisationen i världen som arbetar för att få avliva (hemlösa) hundar. Den gemensamma nämnaren mellan alla är: vodkan. Varje år dricker en ryss 17 liter ren sprit, plus fyra gånger så mycket hembränt. Den används i tron att den ska bota matförgiftning, cancer, nervsammanbrott och strålning från gamla atombomber. En effekt är i alla fall säker: folk super ihjäl sig och missköter sina barn.

De enda lyckliga människor han möter på hela resan är en sekt. Där tror man att cancer hos kvinnor beror på feminismen, att judar är onda och att en rysk snubbe är den nya Jesus.

Det är en otroligt bra och brutal journalistisk undersökning av dagens Ryssland. Genom sitt myller av livsöden målar Hugo-Bader fram ett land byggt på korruption och machoideal. Det senare får förödande konsekvenser: männen blir fegisar som inte vågar rapportera att de får HIV. Och, om en tjej propsar på att killen ska ha kondom är det en ”dödlig förolämpning” som minskar känslan av manlighet. Polisen är lätt att muta och alla som driver en verksamhet måste betala för ”beskydd”. Sjukvården råkar ibland ge folk HIV genom blodtransfusioner (hoppsan!) men vägrar erkänna att de gjort fel. Alla vet vad som gäller: allt fungerar, genom att det inte gör det.

Jacek är mästare på att både bli kompis med folk och samtidigt ställa obekväma frågor.

Ibland är han skoningslös, som när han konfronterar Kalasjnikov, mannen som konstruerade AK-47:an, världens mest spridda vapen. Påminnelserna om effekterna av det superdödliga vapnet får konstruktören att bli temporärt döv.

De värsta kapitlen kommer mot slutet, bland offren för atomvapen-provsprängningarna. Det är utfattiga byar där nästan alla har cancer och folk tar livet av sig före 40, då cancern slår till. Jag är nära att kräkas när jag läser om besöket på barnhem för barn med utvecklingsstörningar. Ett av femtio barn föds med ett handikapp i området. På översta våningen i huset sitter barn fastspända i träbänkar, med hål för rumpan. Där under sitter fulla pottor. De ylar och kränger sig. De vill röra sig, fly, leva. Det går inte, deras små fötter och händer är fastspända i tortyrbänken.

Det finns inga ord.

Efter att ha läst den här boken verkar det plötsligt logiskt hur semidiktatorn Putin kan vara så poppis bland ryssarna. Och hur uppåt tre av 100 ryssar kan ha HIV, utan att särskilt mycket görs för att förhindra det. En känsla av likgiltighet ligger över allt och alla. Det är den värsta sjukdomen.

Ida Therén