Tillsammans – andra halvan av livet

Individualismen i samhället gör det svårt att hitta kollektiva lösningar, tycker hon. Det måste till ett ”vi” om samhället ska klara bostadsfrågan.

Hon och hennes grannar i kollektivhuset Färdknäppen tycker att en lösning är just det, att bo tillsammans. Eller grannar, förresten. Familj, säger hon – jo, en stor familj är de, det får de biologiska släktingarna faktiskt acceptera.

Kanske passar den här typen av boende inte alla. En besökare sa att hon vill ”ha sitt” och sina möbler.

– Om man har en bundenhet till möbler, då blir det inte lätt, för dem kan man inte ta med i graven, säger Anita Persson.

Hon visar det gemensamma rummet högst upp, med braskamin, tv och takterass utanför. Ett par trappor ner har hon sin egendesignade tvåa – utan mellanväggar. Ytterdörren är täckt av ”mina tjejer” säger hon, och pekar ut favoriter bland de urklippta tidningsbilderna, som Ebba Witt-Brattström, Sara Lidman och Nina Björk.

– Här bor jag på 350 kvadratmeter, säger hon.

Ljust och fräscht, och glest med prylar. Bokhyllorna får inte växa mer, har hon bestämt.

Hon och maken, ”Gustafsson”, har tillsammans tryckt en stor skog på väggen med potatistryck. I den hårda träsoffan brukar hon inte sitta, däremot ligga för att sträcka ut ryggen. I kylen har hon främst frukostmat, middagarna äter de tillsammans nere i matsalen. Tre dagar under sex veckor lagar var och en mat i ett lag, resten av tiden står middagen på bordet för 24 kronor.

Anitas make ville inte följa med till kollektivet, så de blev särbos.

– Jag har sagt åt Gustafsson att han borde bo i lägenheten mitt emot, så kunde vi prata med varandra så här, säger hon och visar på möjligheten att kommunicera genom skåpet under diskhon.

Nu kommer han gärna hit och hälsar på i stället.

Det började 1989. Då samlade Anita Person ett gäng vänner, bekanta och bekantas bekanta, och satte sig ner och började drömma: Hur skulle vi vilja bo om vi fick välja själva? Anitas barn var utflugna, livet hade kommit in i ett nytt skede.

Resultatet stod färdigt fyra år senare, 42 lägenheter i ett hyreshus ägt av Familjebostäder på Södermalm i Stockholm. Byggda utan lyx, även om det finns vissa spår av eget betalda önskningar; ett runt fönster här, ett burspråk där.

Lägenheterna är små ettor, tvåor och mindre treor. Det borde inte behövas mer tänkte de, om de gemensamma ytorna på 300 kvadratmeter innehåller stort kök, matsal, vardagsrum, tvättstuga och verkstad, liksom rummet där uppe som kan bokas eller användas gemensamt för till exempel fotbollskvällar med öl, eller filmvisningar.

Att entrén blev som ett torg var också viktigt, kanske avgörande för samhörigheten, tror Anita. På pelaren i mitten sitter resultatet av konstnärlig aktivitet, teckningar där de har ritat av varandra utan att titta på papperet.

Eva Paulsson står det på ett av de något skakiga alstren, själv sitter hon på en stol bredvid och väntar på att ge sig ut i snöovädret, ”med livet som insats”, skojar hon med en annan boende.

Härifrån flyttar inte många, säger hon. Här trivs hon, här är bra att bo.

I vardagsrummet har ett gäng samlats. Någon har bakat saffranspannkaka, någon har köpt med muffins. Ibland blir det skorpor och ibland inget doppa alls, men framåt tre samlas alltid ett gäng av kaffesugna.

Hyrorna har gått upp, de är höga, anser de boende. Drygt 6 000 kronor för en etta och nästan 10 000 för en trea.

– Men vi sparar på annat, säger Anita Persson, som inte behöver vare sig egen dator, tv eller dagstidning.

Men den största vinsten är den sociala, anser de:

– Det finns inga studier på det, men jag skulle tro att de som bor i kollektivhus klarar sig längre utan hemtjänst och minskar kostnaden för stadsdelen. Den viktigaste faktorn är att det motverkar isolering. Det sociala spelet, att känna sig behövd, det minskar användandet av antidepressiva medel, säger Torsten Kindström, som var den som initierade frågan om att skaffa gemensamma datorer.

Tillsammans verkar de för fler kollektivhus. Anita Persson sitter med i styrelsen för Kollektivhus nu, och har lett en kurs på ABF om att bo i kollektiv.

– Kollektivboende är ett medelklassfenomen. Det är synd, tycker jag. Jag skulle gärna sett att det var lite mer blandat här, säger Torsten Kindström.

Av Familjebostäder får de närmare 90 000 kronor för att de fixar städning och annan skötsel. Pengar som kan bli en ny tv, blomlökar eller böcker. Eller ska det gå till matkassan, så att middagarna blir billigare? Ja, det får de ta ställning till på husmöten. Eller som i kväll, när det blir budgetmöte.

– Så är det, här får vi tänka ”vi”, inte ”jag”. Ska man sätta upp en julstjärna här så vet man att det är 50 stycken som tycker till, säger Anita Persson.

Och några av dem som tycker till den här vinterdagen i slutet av januari säger, att har Anita satt upp julstjärnan så får hon också ta ner den.

I köket börjar det dra ihop sig till middag. Rotsellerisoppan står på spisen, morotskakan sprider väldoft från ugnen och focaccian väntar på skärbrädan.
Louise Sylvan hjälper till i matlaget den här dagen:

– Jag vet inte vad de kallar mig. ”Utom­jording”, eller var det ”mat­slav”?

– Slav låter lite ålderdomligt. Utom­jording är mer intressant, tycker jag, eller varför inte en fri fågel, säger Anita Persson.

Hur som helst bor Louise Sylvan en bit bort, men tycker att hon genom att komma hit och laga mat ibland får ut det bästa av kollektivet.

De är öppna för gäster, för barn som springer i korridorerna, för studiebesök. Men de som får lägenheter ska vara i ”andra halvan av livet” och inte ha barn som bor hemma.

– Jag tror att särskilt äldre, men också småbarnsfamiljer, märker hur himla bra det är med kollektivhus, säger Anita Persson.

LÄS OCKSÅ:

Hon studerar världens kollektivhus

Läs hela serien Bostadsrätt 2.0