Mina vänner tror att jag skojar när jag berättar. Min kompis som jobbar med reklam kallar det för osmakligt och taktlöst. En gammal kollega från ett annat avdelningsgolv får pulsstegring när jag berättat hälften. En av våra läkare säger att hon skickat mejl till ledningen och frågat om de skämtar.
Det är kris i vården, och den största enskilda orsaken som ständigt pekas ut är bristen på sjuksköterskor. Vårdplatser stängs. Personalen larmar om att patientsäkerheten är hotad. Kollegor på akutmottagningarna går hem och gråter efter att ha jobbat dubbla pass. Vi får sms varannan dag med uppmaningar att täcka luckor. Sjukhus runt om i Sverige, i Malmö, Stockholm och Borås, går upp i så kallat stabsläge på grund av brist på vårdplatser och personal.
Samma vecka lanserar Södersjukhuset en kampanj för att rekrytera nya sjuksköterskor. Det är så klart rimligt. Vi är för få på golven.
Men kampanjen i sig är den orimligaste jag sett.
I stället för att erbjuda nyfärdiga sjuksköterskor en rimlig ingångslön eller förbättrade villkor, försöker man locka med stickgraffiti och ett trevlighetstest. Till de olika skolorna i Stockholm där sjuksköterskeprogrammet finns, åker man runt med en instickad rullstol och på en kampanjsajt på nätet kan man göra ett test för att se hur trevlig man är. Bland annat får jag svara på frågan hur ofta jag bjuder mina kollegor på lunch och om jag brukar vissla på gamla schlagers i vårdkorridoren. Tanken verkar vara att sälja in sjukhuset som den trevligaste arbetsplatsen.
Det går sådär. Det provocerar mig att få frågan om att bjuda på lunch, när de allra flesta sjuksköterskor inte hinner lämna avdelningen under sin rast, eller ens äta lunchen ostörd. Det provocerar mig att få frågan om att vissla på schlagers, när vi rör oss i korridorer där människor kämpar för livet, förlorar sina anhöriga, vrider sig i smärtor eller bara är väldigt, väldigt oroliga.
Vi uppmanas ta kampanjen med glimten i ögat.
Och kanske skulle jag kunnat göra det, om det här vore första gången. Om det just nu hade varit en unik situation i vården, som gjort att personalen var slut och vårdplatserna för få.
Men när jag googlar ”stabsläge” får jag träffar från alla de år som jag jobbat som sjuksköterska. En artikel från Vårdfokus förra sommaren, beskriver hur sjukhus tidigare höjde sin beredskap vid olyckor och driftstörningar. Och de senaste åren har antalet tillfällen då man försatts i stabsläge ökat och allt oftare är orsaken brist på personal.
Det är svårt att ha någon glimt kvar i ögat då.
Och egentligen vill vi stanna kvar. De allra flesta av oss vill fortsätta bota, lindra och trösta. Vi vill smärtlindra och ångestdämpa. Utveckla och informera. Göra vårdkorridoren tryggare och natten mindre ensam. Hålla handen och rädda livet.
Vi vill ha nya kollegor. Som vi får lära allt det som åren i korridoren lär en. Som får inspirera oss med allt det som studieåren ger en.
Vi vill bara mötas av respekt. I stället för med en kampanj som reducerar oss till en trevlighetsinstallation.
