Hallå där …

Pernilla Ivarsson, du har precis varit i Latinamerika för att studera kollektivboende. Varför då?
– Jag är arkitekt och fick ett resestipendium från Chalmers Tekniska Högskola för att studera kollektivt boende och kollektiva urbana odlingar i Uruguay, Argentina, Kuba och några städer i Europa.

Vad har du sett för kollektivboende?
– En del väldigt enkla boenden, som de som bor i träd i Buenos Aires. Det var häftigt. Vi fastnar lätt vid det vi är vana vid och tror kanske att man inte kan bo på något annat sätt. De här människorna ville testa något nytt, där fanns mycket kreativitet, de ville leva nära naturen. Uruguay och Argentina har vänsterregeringar, det är solidariska samhällen. De har många projekt där människor lever ihop och hjälper varandra, ofta också kopplat till ekologi.
– Berlin ligger också långt framme. Där sa någon att en borrmaskin använder man kanske 13 gånger i livet, alla behöver inte ha en egen. Och en kvinna sa att hon inte ville ha ett ”time table social life”, hon vill umgås spontant.

Vad lyfte de som bodde kollektivt fram som positivt och negativt?
– Att känna sig behövd, att ha gemensamma aktiviteter och uppgifter. Att leva på ett annat sätt och att komma billigare undan, var positivt. Det negativa var konflikthanteringen, man måste kompromissa.

Hur ser du själv på kollektivboende?
– Jag tror man blir en bättre människa om man lyckas bo så, och tar tag i konflikter. Jag tror vi behöver fler kollektiva boenden. Jag är miljöintresserad och tror att det finns en poäng i att dela i stället för att konsumera hela tiden. Jag tror på den sociala hållbarheten, vi har blivit för individualistiska. Vi har kommit ifrån det här med att känna grannar, hjälpa varandra och dela på saker.

Vad kan du göra som arkitekt?
– Jag försöker föreslå kollektiv i alla tidiga skeden. Men det tar lite tid, det är en hake, det kräver en grupp som vill bo, och att planera med dem. Det är lite krångligare i starten, men det är viktigt att väcka idén hos entreprenörer och beställare.