Jan-Ewert Strömbäck, författare till boken Folke Fridell och arbetets ofrihet, reflekterar över ett krav som Socialdemokraterna tappat bort: Kravet på ekonomisk demokrati.

Somliga uttryck från romanfigurer är bevingade. Ett sådant är arbetarnas krav att få vara med och dela och bestämma, formulerat av Folke Fridell i romanen Död mans hand (1946). Citatet tillskrivs textilarbetaren Rivar-Bohm, men kom från arbetskamraten Fyll-Larsson (ja, alla har öknamn) innan det bemöttes med hånskratt från motparten.

Också ett långlivat uttryck som ”Hopp-Jerka” kommer från Fridells fatabur. Hoppjerkorna attackerades av stat och arbetsgivare i kampanjer, men det är nog tack vare Folke Fridell som epitetet fastnade i den kollektiva vokabulären.

Redan på Fridells tid hade Socialdemokraterna sedan länge övergivit kravet på ekonomisk demokrati. Den som tvivlar gör klokt i att läsa den senaste årsboken från Arbetarnas kulturhistoriska sällskap, Folkhemmet tur och retur? – Nya perspektiv på svensk socialdemokrati, där ett antal forskare sammanfattar sina rön om arbetarrörelsens utveckling.

Det socialdemokratiska arbetarpartiet – som bildades 1889 och firade 125 år förra året – hade en socialistisk omvandling som mål. Antologins skribenter är eniga om att partiet – efter en tid – nöjde sig med att sträva efter politisk demokrati med allmän rösträtt och parlamentarism. Däremot varierar dateringarna av paradigmskiftet, från början av 1900-talet till 1920-talet och Per Albin Hanssons linje.

Anna Friberg påminner om hur Sverige fram till 1930-talet var en av de mest konfliktintensiva nationerna, ett land som under åren 1919–1932 styrdes av tio olika regeringar. Hon påpekar att det mycket tidigt fanns inflytelserika socialdemokrater, före den allmänna och lika rösträtten, som ville få en ekonomisk demokrati förverkligad. Så skrev till exempel kommunpolitikern Erik Hallin, Örnsköldsvik, i tidskriften Tiden 1919 att den politiska demokratin borde kompletteras med ekonomisk demokrati som ett steg mot fullständig dito.

Samtidigt konstaterar Per Dannefjord att strejkerna under 1900-talets första decennium inte uppfattades som ett vapen för socialismen utan för rösträttsreformer.

Att läsa dessa grundliga strukturkritiska analyser borde få mer än en läsare att vilja damma av det bannlysta ordet löntagarfonder. Att sådana fonder inte är aktuella brukar förklaras med att det är viktigare att diskutera akuta företeelser som kapitalets rörlighet och globaliseringen.

Dessutom kommer den grundlagsstadgade rätten till arbete först.

Ernst Wigforss kom i ett läge fram till att ekonomisk demokrati är lämpligast när inte bara arbetare utan hela samhället äger företag. I ett annat andetag antydde han att samhällsägda företag skulle må bra av att övertas av sina anställda.

Åter till Folke Fridell, vars käpphäst var att arbetarnas alienation består så länge de tvingas vara maskinbetjänter oberoende av ägarförhållanden.
Hans gestalters civila olydnad tog sig uttryck i en önskan att sabotera maskinerna, som lemlästade arbetare och urvattnade arbetet på innehåll. I en demokrati ska inte individen vara slav under kapitalister, omänsklig arbetsorganisation, maskiner och annan teknik.

Jan-Ewert Strömbäck