Det är något skumt med toaletterna i det här landet. Eller kanske inte med toaletterna utan snarare hur vi ser på själva pissandet.
Nyligen for jag igenom ett skymningslandskap i Blekinge. Det var ingen rolig resa. Jag färdades med döden i tankarna. Ljuskäglorna från bilens strålkastare drog tunna linjer över de mörka ängarna och trädstammarna. Men så närmade jag mig ett flämtande ljus. Civilisation. Några byggnader. Ett litet hotell, en mack och en kiosk där man kunde få en uppvärmd pytt som förmodligen smakade som ett självdött djur.
Vägkrogars mat är något jag ratar så långt det är möjligt, men pissa – det måste man. Sen läste jag på toadörren att själva pissandet kostade en femma om man inte var kund.
Jag grävde en stund i min kontantlösa plånbok innan biträdet vinkade förbi mig med ett generöst leende.
Borde jag vara tacksam?
Hur blev Sverige så här egentligen, tänkte jag och skyndade mig in. Vad är merkostnaden för att låta vem som helst gå på toaletten gratis? Jag är visserligen bara en lekman inom området men jag tror att problemet med okynneskissande är försumbart.
Ändå tar de flesta restauranger i Sverige betalt. Annat är det i Spanien och många, många andra länder. Där är det bara att gå in på ett ställe och låna en toalett. Helt gratis!
Jag har en teori om det här. Jag tror att vi i Sverige har blivit så förbannat mycket skattebetalare att vi glömt bort att vi också är medborgare.
Det ständiga tjatet om skattebetalarnas pengar leder till att vi reducerat oss själva till kravställande konsumenter. Som skattebetalare blir jag en kund, en person som fostrats att tänka debet och kredit. Som medborgare är jag något annat, något större. Jag betalar inte bara skatt utan förväntas också agera.
Det skulle kunna sammanfattas så här: I ett samhälle där de flesta ser sig som främst skattebetalare passerar man en hungrig uteliggare och tänker varför gör inte de sociala myndigheterna något? I ett samhälle där man främst ser sig medborgare ger man uteliggaren en bit bröd och ringer sen till de sociala myndigheterna.
Jag kan inte låta bli att undra. Vad hade hänt om vi varit mer medborgare än skattebetalare? Hade det då inte varit lättare att öppna våra hjärtan? Hade det då inte varit gratis att pissa på en mack i utkanten av ett skymningslagt Blekinge?
